Man kan inte klaga på energinivån i samhällsdebatten under 2016. Men kvaliteten på det som sägs och skrivs har kanske aldrig varit sämre. Glåpord, hatkampanjer och personangrepp har dominerat. Och statsministern har gått i spetsen för att driva debattnivån i botten.
Politiskt har positionerna inte ändrats särskilt mycket under 2016. Efter den dramatiska och totala omsvängingen i oktober 2015 – då svenska etablissemang på en dag gick från att ”vi bygger inga murar” till att införa stränga gränskontroller och EU:s minimiregler – har detta år handlat om finna en ny positionering som inte låtsas om att man bytt fot.
Istället för att erkänna att man hade fel, talas det om att de nya reglerna är tillfälliga och att man underförstått kommer att återgå till öppna gränser efter tre år. Med denna mentala bild kan man inför sig själv låtsas som att man inte ändrat på sina värderingar. Man ser sig som fortsatt god, med öppna armar för de som vill komma.
Men verkligheten blir komplicerad om man börjat tillämpa den politik man för bara förra året kallade rasistisk, men samtidigt vill fortsätta se sig själv som alla goda gåvors givare.
Anfall har gjorts till bästa försvar. Man har med glödande energi anklagat det parti som fått rätt, och vars politik man delvis antagit, för att vara djävulens anhang på jorden. Statsminister Stefan Löfven (S) kallade i oktober Sverigedemokraterna för ”ett nazistiskt parti” i en direktsänd partiledardebatt i SVT.
Syftet är att skrämma tillbaka de S-väljare som tröttnat på veligheten i det gamla arbetarepatiet. Eller åtminstone stoppa fler från att lämna S för Sverigedemokraterna.
Om det politiska ledarskapet i landet sjunker så lågt moraliskt, följer hela samhällsdebatten efter.
Ta exempelvis ilskan över Ann Heberlein när hon kritiserat tiggeriet, om vilken Fokus chefredaktör Johan Hakelius skriver:
”Det som intresserar mig mest är hur utbrett ointresset är för att diskutera en hastig värderingsförändring i Sverige. För bara några år sedan skulle det ha ansetts som grov cynism att tillåta, eller till och med bejaka, tiggeri på gatorna. Nu anses det vara grov cynism att ifrågasätta om gatutiggeriet bör uppmuntras. Är vi verkligen så desperat ointresserade av vår egen tankevärld, att den som väcker frågan måste stenas?”
I Göteborgs-Posten skriver politiske redaktören Alice Teodorescu om debattklimatet:
”Men strävan [om att värna fakta] får inte användas som alibi av krafter som vill tysta meningsmotståndare. I Stasi utbildades de blivande officerarna i konsten av psykiskt bryta ner de oppositionella, obekväma rösterna. Taktiken var enkel: sprid skvaller, förstör privata relationer, anklaga meningsmotståndaren för att fara med osanning. I krig är sanningen den första förloraren, låt oss vara varsamma med den i fred.”
En sådan Stasiliknande smutskastningskamp pågår mot Sverigedemokraterna, eftersom de hade rätt om vart den förda migrationspolitiken skulle leda. Eftersom de etablerade partierna kallade den för rasistisk, innan de själva intog en mer restriktiv migrationspolitik, måste de försöka ta sig ur den pinsamma situationen de hamnat i: att föra en politik de själva stämplat som rasistisk.
Hellre än att erkänna att de hade fel, underblåser man en Stasikampanj mot dem som hade rätt.
Jag tror inte att partiledningarna i Socialdemokraterna och Moderaterna förstår konsekvenserna av att så gruvligt svika ledarskapsansvaret i en demokrati (ledarskap hade för övrigt varit att, istället för att falla in i kommunisters och extremisters attacker på SD, försvara SD:s demokratiska rätt).
För det första blockerar man en seriös diskussion om värderingar, vilket får de konsekvenser Hakelius iakttar. För det andra skapar man ökade polariseringar i landet, vilket underblåser extremism och totalitära beteenden. För det tredje kommer smutskastningen inte att lyckas. Man borde kanske reflektera över vad som till slut hände med Stasi…
Om inte de etablerade partierna tar sig samman och visar ett ledarskap värdigt en demokrati kommer de att gå under. De kommer att få göra sällskap med den av tiden förbisprungna DDR-ledaren Erich Honecker, och hans Stasi, på historiens skräphög.
Dick Erixon
2016-12-21
*