Svenska medier skriver gärna positivt om Singapore. Skolelevernas resultat är goda. Kriminaliteten är låg och det finns en tydlig gemenskapskänsla i landet. Välståndet har vuxit och är nu nästan dubbelt så högt som det svenska. Men det som kritiseras som auktoritära inslag om de framförs här hemma, kritiseras inte där, skriver Dick Erixon i ledare.

I svensk debatt ligger det utanför åsiktskorridoren att förespråka tydliga regler och deras upprätthållande, bland annat genom att regelbrott följs av konsekvenser, alltså det som av kulturvänstern slarvigt kallas auktoritärt, trots att det kan utgöra en faktor bakom ett samhälles framgång. Däremot tycks massmedierna inget emot autoritära inslag när de tillämpas i andra länder.

Singapore är ett bra exempel. Ekonomiskt springer de ifrån Sverige. Båda länderna hade ungefär samma välstånd, BNP per person, för 25 år sedan. Nu är Singapores ekonomiska välstånd nästan dubbelt så hög som det svenska.

Dagen före julafton skrev Henrik Mitelman i Dagens Industri:

”Krassa ekonomiska parametrar är inte allt som formar en framgångsrik ekonomi. Det finns något väldigt tilltalande med den känsla av ’community’ som singaporianerna ger uttryck för i olika undersökningar (…) Kriminaliteten är minimal och att det är rent på gatorna bidrar sannolikt till känslan av samhörighet. Den som slänger skräp på marken riskerar visserligen ett bötesbelopp, men alls inte de där tusentals dollar som myten gör gällande.

[M]an är stolt över toppositionen i Pisa, ett kvitto på att landet är på rätt väg för att göra sig mindre beroende av gästarbetare. Regeringens lätt paternalistiska kampanjer där man uppmanar alla att läsa böcker verkar också ge resultat. Och nog är det skönt när allt fungerar. Tunnelbanan här får Stockholms att blekna” när det gäller modern teknik.

Och TT frågade före jul Pisachefen Andreas Schleicher, varför de östasiatiska länderna är så bra i skoltesterna. Han svarade ”Det handlar om attityd. Frågar man svenska elever om vad som krävs för att bli bra i matematik svarar de att det handlar om medfödd begåvning. I Singapore säger eleverna att det handlar om hårt arbete.”

Dessa attityder om att det krävs hårt arbete för att nå framgång, kan framställas positivt så länge det handlar om ett annat land. Men att framföra liknande synsätt i Sverige möts omedelbart av anklagelser om auktoritära förslag, något som betraktas som förkastligt. De positiva sidorna som nämns för Singapore blir aldrig diskuterade i svensk kontext. Det är närmast tabu.

Vårt välstånd hotas på sikt eftersom vi inte ställer krav på eleverna i skolan, eftersom vandalisering av tunnelbanevagnar hyllas som konst av kulturvänstern istället för att bestraffas. Ordningsamhet och ansvarstagande belönats inte. Istället premieras offermentalitet, krav på rättigheter och anklagelser om rasism som ursäkt för egna tillkortakommanden.

Singapore har högre ekonomisk frihet än Sverige (främst pga att de har lägre skatter), men de politiska friheterna är begränsade i Singapore, som betraktas som ”delvis fritt” i FreedomHouse världsindex. Det är naturligtvis inte eftersträvansvärt. Men frågan är om frihet att kunna uttrycka sin mening måste stå i motsats till att ta ansvar för sig själv och det samhälle man är en del av. Frihet betyder inte att man kan kräva rättigheter av någon annan.

Tvärtom kräver frihet att man tar ansvar för sina beslut, och de konsekvenser det leder till. Att kalla en sådan strävan efter individuellt ansvarstagande för auktoritära tendenser är inget annat än att undergräva Sveriges möjligheter att bestå som välfärdsland. Vi borde kunna kombinera frihet med högre krav på eget ansvar. En sådan utveckling skulle stärka den svenska gemenskapen. Om vi fick en samhällsmoral som mer talade om rättvisa villkor efter utfört arbete än om krav på rättigheter utan uppfyllda skyldigheter, skulle vi kunna stärka sammanhållningen och samtidigt öka det ekonomiska välståndet.

*

Se mer: Ekonomiskt frihetsindex Sverige-Singapore (Heritage Foundation), Frihetsindex i världen 2016 (Freedom House)