Litterära bokpriset som fått sitt namn efter August Strindberg har med sin blandning av kommers och politisk korrekthet länge var ett tveksamt pris. Förra året var det ett rent skämt. Om än en viss förbättring från förra året, förblir priset högst tveksamt.
Förra året var jag tvungen att i denna publikation konstatera, att Augustpriset var ett skämt. Det måste omedelbart sägas, att detta årets pristagare, Lina Wolff, som fått priset för sin roman De polyglotta älskarna, vilka invändningar man än må ha, inte är på samma katastrofalt låga nivå.
Medan Jonas Hassan Khemeri egentligen bara profiterade på sitt rykte som invandrarförfattare, har Wolff vissa ambitioner med sin bok. Hon har försökt att skriva en seriös bok, och måste bedömas efter normala kritiska kriterier. Khemeri var egentligen bortom kritiken – ett slags metakritik var nödvändig.
Den som läser romanens första mening kan ändå tro, att man läser något liknande. Den börjar: ”För att hitta den rätte hade jag aldrig trott att nätet skulle vara min grej.” Tämligen snart kommer också någon svordom. Det verkar litet infantilt och ungdomsromanmässigt, en märklig kontrast till den preciösa titeln.
Det får dock sin förklaring. Berätterskan i första tredjedelen av romanen är en mindre bildad kvinna, och dylika formuleringar tjänar syftet att illustrera detta. Språket i de andra två delarna är helt annorlunda.
Första delen handlar om hur en medelmåttig och uttråkad kvinna försöker finna mening i sitt liv. Hon avverkar flera män i sökandet efter detta. Merparten av den första delen handlar om hennes relation till en litteraturkritiker, en litteraturkritiker som är kroppsligen motbjudande, driftsstyrd och saknar mening i sitt liv.
Redan av denna karaktäristik är det lätt att börja tänka på den franske författaren Michel Houellebecq, som gärna gör liknade män till huvudpersoner.
Houllebecq framträder dock snart ännu tydligare i bokens handling. Litteraturkritikern visar sig ha Houllebecq som favoritförfattare, och berätterskan tillgodogör sig all hans litteratur. Detta kan tyckas som metalitteratur på en närmast löjlig nivå, men samtidigt blir lånet därigenom transparent.
Författarinnan är därmed ingen plagiatör, utan hon anger sin källa. När berätterskan kallar Houllebecq ett ”intressant äckel”, undrar man om hon inte gör sig till språkrör för författarinnan, som verkar känna en liknande blandning av fascination och äckel inför denne. Men det är spekulation.
Titeln, som kan verka pretentiös, visar sig innehålla ett stänk av ironi. Den syftar på ett manuskript av en författare, som litteraturkritikern beundrar. Denne författare visar sig sedan vara jag-berättaren i bokens andra del. Språket blir då litet mer litterärt; ja, här finns i stället, jag förmodar avsiktligt, pekorala formuleringar.
Säcken knyts upp i en tredje del, som berättar om en italiensk adelsflicka, vars mormor var intressant för författarens manuskript. I denna del är språket som mest naturligt, och ligger på ett slags mellannivå, som jag antar motsvarar författarinnans.
Lager läggs på lager och det hela får litet karaktären av babusjka-docka. Ett blir dock bestående – alla personer tycks vara driftsstyrda personer som saknar mening i sitt liv. Detta gäller både män och kvinnor. Förebilden till denna hedonistiskt-nihilistiska skildring av världen är dock bara alltför uppenbar: den tidigare nämnde Michel Houllebecq.
Jag tillhör inte de hypermodernister som hyllar formbrottets för formbrottets skull, men här ligger Wolff dock alltför nära originalet, för att det skall bli intressant. Det är epigonlitteratur. Dessutom, som så ofta, på en lägre nivå än originalet. Man saknar både Houllebecqs mer djupgående samhällskritik och hans humor. Detta borde inte räcka för ett Augustpris.
Om någon undrar, vad jag vill ha i stället, skall jag inte bli svaret skyldig. Jag kan utan vidare ge två exempel på svensk litteratur från det gångna året som vore mer förtjänt av ett pris. En mycket omdiskuterad bok, och en som nästan förtigits. Ingen av dem var nominerade.
Den första, som diskuterats vida och recenserats här, är Horace Engdahls fragmentsamling Den sista grisen, en stilistiskt utmärkt fragmentsamling, full av briljanta infall. Han vågar också ta ut svängarna åsiktsmässigt långt utanför den politiska korrekthetens gränser.
Den andra är Per Wästbergs Det gulnade pensionatet. Det är en lågmäld roman som behandlar en person som drar sig undan det ytliga storstadslivet, för att fly till ett gulnat pensionat. Hans ro störs emellertid av en påflugen stamgäst, som ständigt konfronterar honom med en mängd frågor och påståenden. Snart visar han sig ha mött sin egen spegelbild, och det visar honom att han inte kan fly undan sig själv. Det är en verkligt utmärkt humoresk i den stora europeiska romantradition, som har livet själv som tema. Jag har ofta haft svårt för Wästbergs politiska anpasslighet, men ingen bör ta ifrån honom hans goda rykte som romanförfattare.
Varför har ingen av dessa böcker fått priset? De är skrivna av vita män, och propagerar dessutom inte för någon politiskt korrekt sak. Så enkel är sanningen, och därför förblir Augustpriset ett tveksamt pris.