Finns skäl att i en internationell årskrönika vara pessimist, som så många är? Nej, omständigheterna talar för att västvärldens värderingar kan stå sig väl under 2017.
Många etablissemang tar det man ser som en våg av nationalism och populism som intäkt för att förutspå en mer osäker värld och en försvaganing av västvärldens inflytande 2017. De dystra prognoserna är många.
Men när den om internationella relationer och geopolitik världsledande tankesmedjan Center for Strategic and International Studies, CSIS, i Washington DC går på djupet ser man mycket som talar för att västländerna kommer att stå starka 2017, även om dessa länder sinsemellan är mer splittrade i sina utblickar och analyser än någonsin.
I rapporten Är grunderna för en USA-ledd världsordning under upplösning? (länk) blir det korta svaret på frågan i rubriken: nej, men västvärlden behöver ett politiskt ledarskap som man saknats på senare år.
Talet om USA:s och västvärldens minskade relevans får sin grund i den globala ekonomiska utvecklingen. 2001 ansågs exempelvis att BRICS-länderna, dvs Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, skulle komma att dominera tillväxten och investeringarna i världen. Men efter finanskrisen 2008 kan alla konstatera att USA fortsätter inneha en ledande position, medan BRICS-länderna dras ner av korruption och svåra inrikespolitiska hinder för innovation och företagande.
Och även om det finns seriösa invändningar mot hur frihandel har kommit att fungera, är stödet för idén om frihandel fortsatt stark i amerikanska folket.
På samma sätt är det med det säkerhetspolitiska samarbetet. Amerikaner är kritiska mot att de får stå för absolut största kostnaden för det militära försvaret inom Nato, men stödet för samarbetet som sådant är oförändrat sedan kalla krigets slut 1991.
Kina och Ryssland har sedan 2011 ökat sina försvarsutgifter med omkring 30 procent, medan USA har skurit ner försvarsutgifterna med omkring 50 procent. USA har ändock fortsatt ett kvalitativt övertag i försvarsförmåga, men de regionala aktörerna har blivit starkare i sin respektive regioner och de har riktat in sig på utposter, rymden och internet där man tagit större risker i gråzoner än vad västländerna varit beredda att ta.
I rapporten heter det:
Ryssland är en stat på tillbakagång som utnyttjar sprickor mellan Nato-länder och sina asymmetriska cyber- och paramilitära förmågor för att skapa begränsat kaos i västvärldens politiska system och förhindra tidigare sovjetstater från att konsolidera sina säkerhetspolitiska och ekonomiska relationer med väst.
Kina är en växande maktfaktor som åker snålskjuts på amerikanskt globalt ledarskap medan man regionalt stärker sina positioner. Peking kommer att göra vad man kan för att stärka sin kontroll över Sydkinesiska sjön, men till skillnad från Ryssland har man stort beroende av nuvarande internationella ekonomiska system och därmed begränsad önskan för direkt konfrontation med USA och väst.
Iran har en revolutionär regim med historiska aspirationer och potental att destabilisera för väst vänliga stater i Mellanöstern med viss shiamuslimsk befolkning, men det växande hot som Iran utgör, trots det nukleära avtalet, bryter också ner motsättningar mellan tidigare fiender i regionen. Mellan sunnimuslimska länder och Israel.
Nordkorea är ett växande kärnvapenhot, men deras fokus är helt inriktat på att bevara den egna regimens överlevnad och har liten förmåga att diktera villkor för Asiens framtid.
Rapporten summerar kort och gott:
Slutsatsen att [väst] kommer att tjäna på att ”resten av världen reser sig” förblir giltig.
Ett skäl till denna optimistiska slutsats är att de krafter som utmanar västvärlden på regional nivå och som tycks samarbete mot väst, i själva verket utgör hot mot varandra: Irans stöd till islamisk extremism kan destabilisera både Kina och Ryssland som har muslimska minoriteter inom sina gränser. Kinas växande inflytande hotar Rysslands inflytande i bortre Asien. Rysslands ideologiska krig med USA kan dra in Kina i konflikter de inte behöver. Och bara Iran kan anses ha fördelar av ett Nordkorea med kärnvapen.
Samtidigt kan man konstatera att inga sådana säkerhetspolitiska motsättningar finns mellan västvärldens länder, mellan USA och Europa.
Man kan också konstatera, genom opinionsundersökningar, att människor i Asien idag är betydligt mer villiga att identifiera sig med demokratiska värderingar än vad deras regimer är. Detta gör dock regimerna i Kina och Ryssland än mer angelägna om att kväsa politiska friheter. Det har skapat pessimism i väst om möjligheterna att sprida frihet.
Medan mellanstatliga organisationer frodas i Asien har den Europeiska unionen svåra problem. Brexit demonstrerar det svaga folkliga stödet för det ”europeiska experimentet”. CSIS-rapporten förklarar inte vad man menar med det, men förmodligen avser man att bara EU tagit formen av överstatligt samarbete, medan alla andra är mellanstatliga som respekterar medlemsländernas suveränitet. Något EU borde ta lärdom av.
CSIS konstaterar också att samarbete mellan stater inte påverkar eller förändrar geopolitikens grundvalar. Länders intressen förblir gällande, oavsett vad man skriver i dokument.
Rapporten summerar: den västligt liberala världsordningen är inte i förfall, men den skakas om från insidan. Befolkningarna i västländer väljer nu genom det demokratiska statsskicket fram nya aktörer till makten.
CSIS konstaterar att västvärldens framtid hänger på dess ledarskap. När sådant ledarskap har krävts tidigare i historien har det infunnit sig. När Truman och Adenauer behövdes efter andra världskriget, och när Reagan, Thatcher och Kohl behövdes i kalla kriget, dök de upp. ”Vi behöver nu åter ledare som kan vägleda sina befolkningar att försvara och utveckla frihet och välstånd”, skriver CSIS.
Det är just det som folken i västvärldens fria demokratier försöker göra. De vet att det gamla ledarskapet är slut och måste bort. Nu är vi inne i en tid av att vaska fram de nya. I USA blev 2016 avgörande i det avseendet. 2017 kan bli det i Europa.