Alliansen är död

Ett nytt fenomen i svensk politik kan nu slås fast. När en regering möter opposition och väljarna vill se förändring går de inte längre med automatik till de traditionella oppositionspartierna, utan till det nya uppstickarpartiet.

Den stora SCB-mätningen om partisympatier är inte mer pålitlig än de mätningar som slog fel om Brexit, slog fel om Trump och slog fel om SD:s valresultat 2014. Men den bekräftar ändå ett trendbrott.

När en vänsterregering hade problem brukade de borgerliga partierna i opposition öka, och när en borgerlig regering hade problem brukade de röda partierna i opposition öka.

Så sker inte längre. Väljarna som är kritiska mot makten går numera till Sverigedemokraterna. Det förändrar det svenska politiska landskapet, eller som Dagens Nyheter i ledare förklarar utvecklingen i folkopinionen:

”En förklaring stavas naturligtvis Sverigedemokraterna, fast allt knappast handlar om invandringen. Genom skicklig politisk produktutveckling har Jimmie Åkesson successivt vidgat sitt segment. Hans parti har blivit svensk politiks missnöjesreservoar.

Väljare som annars kanske skulle ha bytt från regering till opposition samlas nu upp hos SD, och de stannar även efter maktskiften och kursändringar hos konkurrenterna. Det är en strukturell aspekt av den alltmer professionella populismen. Etablerade politiker har inget färdigt recept för att slå ut de växande missnöjespartierna.”

När denna analys kommer från etablissemangens mest trogna och lydiga röst, DN, kan väl knappast någon säga emot. Tidens nya konflikter och samhällsfrågor har ändrat väljarnas beteende. Och DN har rätt i att det inte alls bara handlar om invandring.

Så som socialkonservativ rörelse fångar Sverigedemokraterna upp den växande folkliga kritiken mot låt-gå-politiken som sedan 1968-radikalismen började prägla Sverige på allt fler områden.

Polisen är i fritt fall, de vågar inte upprätthålla lag och ordning eftersom de inte får moralisk uppbackning från det politiska ledarskapet när de gör sitt jobb och kritiseras för hårda tag.

Svenska skolan har fallit djupt i internationella jämförelser, framför allt på grund av skolk, stök och förakt för disciplin. Lärarna vågar inte ta ansvar i klassrummet eftersom de inte får moralisk uppbackning från det politiska ledarskapet när någon klagar på hård disciplin.

På varje politikområde sviker de gamla partierna sitt ansvarstagande. Man ägnar sig åt prat och tjat, men klarar inte av att ändra en destruktiv utveckling.

Varför? Därför att den socialliberala ideologin som omfamnar i stort sett alla partier, utom SD, bara fungerar när allt redan går bra. Socialliberalismen sätter handklovar på sig själv genom att förkasta alla ingripanden så som skadligt ”auktoritära”. Invandrare ska inte undervisas om vad som gäller i Sverige, bilbrännare och andra bråkmakare ska inte straffas, elever som fingrar på mobilen ska inte bli utkörd ur klassrummet.

Socialliberalismen leder sakta men säkert mot oordning, anarki och slutligen till sammanbrott för vår civilisation.

Det enda parti som säger ifrån, som försvarar polisens våldsmonopol, som är berett att försvara disciplin i skolan, som tar integration på allvar och kräver assimilering av nyanlända, är… Sverigedemokraterna. Det handlar inte om pengar och lagstiftning i första hand, utan om personligt ledarskap och moralisk resning i landets politiska ledning. Ministrar och partiledare som inte viker ner sig när vänstermedier är indignerade över ett ingripande, utan försvarar ingripanden.

På alla dessa områden sviker de gamla partierna. De viker ner sig så fort de möter motstånd från kulturvänstern som alltid lika upprört och indignerat försvarar värdenihilismen, den ”radikalism” som exempelvis tar sig uttryck i att vandalisera bussar och tunnelbanevagnar och se det som konst.

Sverigedemokraterna utmanar den slapphet som både röd-gröna och borgerliga inte förmår att resa sig emot.

Under lång tid har vänster-höger i ekonomiska frågor varit den avgörande vattendelaren i politiken. Min prognos är denna vattendelare inom en inte alltför avlägsen framtid istället kommer att gå mellan å ena sidan dem som vill ha lag och ordning där handlingar får konsekvenser och där jämlikhet kombineras med meritokrati, och å den andra sidan dem som håller på kulturvänsterns värdenihila radikalism där grupper ställs mot grupper och samhällsgemenskapen bryter samman i ständiga strider och konflikter.

Den borgerliga Alliansen är inte förberedd för denna strid och är därmed dödsdömd. Om inte något eller några av de borgerliga partierna klarar av att bryta sig ur den värdenihila radikalismen kommer Sverigedemokraterna ensamma att stå på ena planhalvan, medan alla de övriga sju riksdagspartierna trängs på den andra planhalvan så som kulturvänsterns fångar.

Dick Erixon
2016-12-02