Channel 4 har i en dokumentär analyserat vad brittiska muslimer tycker. Den ger oroande svar på att uppslutningen bakom och lojaliteten till de västliga demokratier man bor i är svag. Det bildas nationer inom nationen och ökade motsättningar, skriver Mohamed Omar.

Det heter att ibland att terrorgrupperna Islamiska staten (IS) och Al-Qaida är ungefär som Ku Klux Klan inom kristenheten, en pytteliten ytterkantsrörelse. Så är det inte. IS består inte av ett gäng rötägg i den muslimska gruppen som i övrigt är som vilka svenskar som helst.

De jihadistiska grupperna har mycket större stöd bland muslimer än vad KKK har bland kristna. Det går inte ens att jämföra. Dessutom är det så att även de som tar avstånd från de jihadisterna till stor del kan dela deras världsbild och värderingar.

Det är betydligt fler muslimer som tror på en islamisk stat, sharia och heligt krig under vissa omständigheter, än som stöder IS.

Den 17 april sände P1 Dokumentär en intervju med svenska ”Sara” som hade rest till Syrien för att ansluta sig till IS. Hon blev dock missnöjd med gruppen och återvände hem. Hon tar nu avstånd från IS; dess avrättningsmetod att bränna människor levande är inte riktig, men det är halshuggning. Att man ogillar IS behöver alltså inte betyda att man är en ”moderat” muslim.

Den saudiska regimen och dess imamer tar till exempel avstånd från IS, men tolkar islam på ungefär samma sätt som terrorgrupper. Det är en skillnad i nyans, inte i färg. Saudierna må ogilla IS och dess kalif men de tillämpar samma barbariska straff och förtrycker kvinnor och religiösa minoriteter.

Ideologin bakom de jihadistiska grupperna, salafismen, är till skillnad från KKK en global massrörelse med miljoner och åter miljoner anhängare. Salafismen är faktiskt den mest framträdande strömningen bland unga och aktiva sunnimuslimer i väst. Men de som stödjer IS är tack och lov en minoritet.

Den salafitiska strömningen inom sunniislam som kräver en återgång till ”salaf”, det vill säga ”föregångarnas” eller de tidiga muslimernas, sätt att leva och tolka Koranen. Salafiterna är mycket noga med att varje religiös åsikt och varje religiöst bruk ska ha stöd i texterna. Det finns inget de avskyr mer än nya påfund och nya tankar som kan modernisera religionen.

Om du söker efter islamiska sidor på engelska, franska, svenska och tyska på internet, kommer du att finna att de salafitiska sidorna är de mest aktiva och de mest populära. Det gäller även islamiska grupper och sidor på Facebook och muslimska profiler på Twitter.

Den islamiska sajt som var högst rankad 2015 av mätverktyget Alexa var den strikt salafitiska sajten Islam Q & A som står för värderingar som är mycket lika Islamiska statens. Här förespråkas en bokstavlig läsning av Koranen och profeten Muhammeds undervisning. Här kan man läsa att man ska vörda sin mor och far och betala allmosor till de fattiga, men också om stening, prygel och lemlästning. Här kan man läsa att en muslimsk man har rätt att våldta sin slavinna. Den är full av ohyggligheter.

En av de populäraste muslimska predikanterna på sociala medier är den saudiske salafiten Mohammad Al-Arifi. Han har 21 miljoner följare på Facebook och 14 miljoner följare på Twitter. Han tycker att aga är ett bra sätt att hantera en uppstudsig hustru, föraktar vetenskap och hyllar det heliga kriget mot kättarna och de otrogna i Syrien och Irak. Han reser runt i hela världen och missionerar för salafismen.

Min erfarenhet från moskéer i Sverige, Frankrike och Storbritannien, är att det generellt sett är en oerhörd skillnad i värderingar mellan de moskésamma muslimerna och deras icke-muslimska landsmän utanför moskéerna.

En relativt ny brittisk opinionsundersökning visar vad brittiska muslimer faktiskt tycker. Onsdagen den 13 april i år sände Channel 4 en dokumentär med rubriken ”What British Muslims really think” som redovisar undersökningen. Resultaten är oroväckande.

Det framkommer bland annat att 66 procent av de tillfrågade inte skulle rapportera till polisen om de kände någon som var på väg att bli inblandad i terrorism. Det kan bero på att man känner större lojalitet till den egna gruppen än till det icke-muslimska samhälle man lever i. Man är engelsman, eller för all del även fransman, belgare och svensk, men bara på pappret.

Detta kan förklara hur Salah Abdeslam, den belgiske jihadisten av marockanskt ursprung som medverkade vid attacken mot Paris den 13 november 2015, kunde hålla sig undan rättvisan hela fyra månader, innan han greps i stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Paris borgmästare Anne Hidalgo menade att hon var säker på Abdeslam skyddades av sina ”bröder” i Molenbeek.

Den brittiska undersökningen visar vidare att 52 procent vill förbjuda homosexualitet. Denna siffra förvånade mig. Min erfarenhet från moskéer är att alla som jag talade med frågan om, både imamer och lekmän, föraktade homosexuella och var för ett förbud. Att det är så få som stödjer ett förbud i undersökningen kan bero på att man intervjuat både troende och icke-troende muslimer. Hade man bara intervjuat religiöst aktiva, sådana som besöker moskéer och ber sina böner, hade siffran sannolikt varit betydligt högre.

Sju procent av de tillfrågade muslimerna stödjer idén om ett kalifat, en världsomspännande teokratisk diktatur, och tre procent stödjer terrorgruppen Islamiska staten (IS). Tre procent! Av hundra tusen muslimer är det alltså 3000 som gillar IS. Det uppskattas bo 2,7 miljoner muslimer i Storbritannien. Det blir 81 000 IS-sympatisörer. Det är inte några få rötägg.

Dessutom, av de som inte stödjer IS kan det finnas en hel del som ändå anser att IS är muslimer och därför bröder som förtjänar viss respekt och förståelse snarare än skarpa fördömanden. Det är en attityd jag ofta möter när jag talar om IS med religiöst aktiva sunnimuslimer.

Man kan också spekulera i om inte stödet för IS egentligen är högre än tre procent. Eftersom undersökningen genomfördes genom intervjuer ansikte mot ansikte kan vissa ha tvekat uttrycka sina åsikter om en i väst så pass avskydd terrorgrupp.

Fyra procent av de tillfrågade stödjer självmordsbombare. Det finns en debatt bland muslimska teologer om självmordsattacker är tillåtna enligt sharia, islamisk lag. Inom salafismen finns båda åsikterna representerade. De som menar att det är tillåtet stödjer sig på berättelser om profeten Muhammeds följeslagare som av längtan till paradiset kastade sig in i strid mot fienden, fullt medvetna om att de skulle dö.

Hela 32 procent av de tillfrågade vägrar att fördöma de som använder våld mot de som häcklar profeten Muhammed. Det är därför vi har sett muslimska demonstrationer mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo, men inte mot jihadisterna som massakrerade redaktionen. Att häckla eller överhuvudtaget tala vanvördigt om Muhammed är förbjuden enligt traditionell sharia, islamisk lag, och 23 procent av de tillfrågade vill att sharia införs i Storbritannien.

En positiv siffra är att 86 procent känner sig förbundna med Storbritannien. Det är dock svårt att tolka den siffran. Syftar de på kultur och värderingar eller på välfärd och trygghet?

Min upplevelse av religiöst aktiva muslimska invandrare i Sverige är att de allra flesta skulle uppleva det som fruktansvärt att tvingas återvända till sina hemländer. De känner sig med andra ord förbundna med Sverige. Ändå uttrycker de väldigt liten uppskattning för svensk kultur.

I moskéerna fördömer man det svenska sättet att leva och föräldrarna gör sitt bästa för att ”skydda” barnen från svensk påverkan. Det är vanligt att resa till hemlandet för att i barnen ingjuta en känsla av tillhörighet i den egna kulturen.

Brittiska Channel 4 bad Trevor Phillips, före detta ordföranden i The Equality and Human Rights Commission, att tolka och analysera undersökningen. Phillips uttryckte oro för att muslimerna i Storbritannien riskerade att bli en ”nation inom nationen”.

”Integrationen av brittiska muslimer”, sade Phillips, ”kommer sannolikt att bli den svåraste utmaningen vi någonsin har mött. Den kommer att kräva att vi överger vattvällingsmångkulturalismen som är så omhuldad av många, och att ett anammande av en betydligt mer kraftfull hållning till integration.”

Vad Trevor Phillips säger är alltså att det behövs en mer assimilationistisk politik för att hindra sönderdelningen av samhället i enklaver, ”nationer inom nationen”, en utveckling som med stor sannolikhet kommer att leda till allt större social oro och allt allvarligare konflikter.

Mohamed Omar