Varför förlorar etablissemangen val efter val?

Clintons sympatisörer gråter. Journalister är chockade. Aktivisterna är arga och demonstrerar mot demokratin. I den politiska maktens korridorer råder undergångsstämning. Än en gång har gräsrötterna, de maktlösa, vunnit ett val och ändrar historiens gång.

Medierna fylls nu av dåliga förlorare. De spyr ut sin besvikelse över att etablissemangets kandidat Hillary Clinton inte vann det amerikanska presidentvalet. På samma sätt som efter Brexit-omröstningen i juni sprids undergångsstämningar.

Den intressanta frågan är varför jätten Goliath, de mäktiga med alla resurser och hela journalistkåren som lydiga valarbetare, förlorar val efter val mot lille David, symbolen för verklighetens folk, de maktlösa.

Varför?

Likheterna mellan Storbritanniens EU-omröstning i juni och Donald Trumps valseger i november är slående. Det är tidigare politisk passiv och oengagerad arbetarklass och lägre medelklass som slutat att slentrianmässigt och av tradition vara lojal med sin ”socialdemokrati”, alltså moderat vänsterparti med maktambitioner.

I USA kände de organiserade republikanerna inte till vilka Trump-supportrarna var. Man hade aldrig träffat dem förr. De dök upp i primärvalet och svepte Trump till seger medan de traditionella republikanerna stod där med öppna munnar.

Det är ett helt skikt i samhällets demografi som börjat röra på sig. De är så många att de nu omstöper hela det partipolitiska landskapet. Och skapar helt nya stridslinjer i politiken.

Det handlar om missnöje med globaliseringen. Den har givit en mindre elit utomordentligt goda framtidsutsikter, medan det stora flertalet i arbetarklass och medelklass som inte har topputbildningar drabbas allt hårdare av globaliseringens avigsidor.

Främst två avigsidor tömmer människor på framtidshopp: utflyttningen av industrisamhällets arbetstillfällen till Asien och andra låglöneländer som Mexiko, samt migrationen som innebär att konkurrensen om jobben inom den kvarvarande servicesektorn på hemmaplan blir hård och pressar ner lönerna.

Utan framtidshopp blir människor missnöjda, precis som arbetarrörelsen i slutet på 1800-talet var missnöjd med att inte ha rösträtt. I en demokrati är det självklart att de missgynnade bygger upp energi för förändring.

Men varför kanaliseras denna energi genom nya aktörer? I Amerika genom en ickepolitiker som Donald Trump och i Europa genom nya partier.

Varför kan inte de etablerade partierna fånga upp denna energi och göra något åt globaliseringens avigsidor?

Ett svar ges i ”Ring P1”.

Om du nu hånfullt ler åt att denna ledare hänvisar till detta radioprogram tillhör du etablissemanget som inget förstår.

”Ring P1” hånas av de politiska och mediala etablissemangen eftersom verklighetens folk utan redigering och utan att tillrättaläggas får komma till tals i aktuella ämnen. Sveriges Radio har försökt lägga ner programmet eftersom man skäms över att låta vanligt folk komma till tals. Men protesterna blev omfattande och programmet finns kvar. Och varför skulle inte enskilda personer ur folket kunna få framföra vad de tycker är viktigt just nu? Men folkligt är ju så töntigt. Fniss-fniss.

Idag tog en psykologstuderande upp en intressant poäng om varför etablissemangen har så svårt att behålla väljarna. ”Det handlar mycket om ärlighet.” Nya aktörer ”vågar stå för sin egen åsikt”.

Jag tror det ligger mycket i detta. Etablissemangen har låst upp sig och satsar på det som blivit den officiella linjen. Bara nya aktörer på den politiska scenen vågar tänka nytt. Förmår se verkligheten som den är, och tala om när kejsaren är naken. De nya partierna är autentiska, sanningsenliga i att deras budskap och förslag hänger ihop.

Därför blir det ju närmast en naturlag att de missgynnades energi hittar fram till dessa nya aktörer som vågar säga som det är.

Är det då fel? Finns några brister i detta? Jag kan inte se det. Om de gamla maktstrukturerna har stelnat och inte klarar av att hantera nya samhällsproblem, ligger det i demokratins natur att väljarkåren lyfter fram nya aktörer som identifierar sig med den nya problematiken och har lösningar.

Och kom ihåg: ingen har ”rätt” att behålla makten bara därför att de tidigare gjort gott. Vi lever i en tid då nya beslutsfattare krävs för att man ska kunna göra gott också för framtiden.

Dick Erixon
2016-11-11