Den syriske poeten Adonis hör till dem som ständigt finns med i nobelprisdiskussionerna. Han har kallats arabvärldens Rimbaud. Nu riktar skarp kritik mot den islamiska världen som han menar är kulturfientlig, skriver Simon O Pettersson.
Knappast någon arab torde vara mer omhuldad i väst än Adonis, eller Ali Ahmad Said Asbar som han heter i passet. Ofta har han nämnts i nobelprisdiskussioner; hans poesi har hyllats på kultursidor i hela Europa och Nordamerika.
Att Adonis blivit omhuldad i väst beror nog i stor utsträckning, att han har en dubbel bildning, västerländska och arabisk, och därmed i högre grad än andra arabiska poeter talar på ett sätt som kan förstås av oss. Han är född i Syrien 1930, men har på senare år framlevt i Frankrike. Han grundlade tidigt sitt intresse för Västerlandet, och har kallats arabvärldens Rimbaud. Den tycker jag läsvärda, om än emellanåt väl dunkla, genombrottsdiktsamlingen Sånger av Mihyar från Damaskus (sv. översättning 1990) visar tydlig kännedom om europeisk dikttradition.
Nu har han emellertid givit ut en bok, som allvarligt kan komma att skada hans rykte. Den har den provocerande titeln Våld och islam: samtal med Houria Abdelouahed (Volante 2016). Samtalspartnern är psykoanalytiker, vilket märks på en tämlig ymnig, och ibland litet störande, mängd referenser från denna tradition – från Freud till nutid.
Med en så provocerande titel överraskas man litet av en reservation som finns i förordet:
”Efter profeten Mohammeds död grundades det första kalifatet och i det ögonblicket förvandlades islam till en politisk regim. […] Dagens islam är detta historiska islam. I den här boken diskuterar vi detta islam och den kultur som följt i dess spår. Vi vill poängtera att boken enbart handlar om det politiska islam, från det första kalifatet till vår tid.”
Citatet tycks innebära, att man på något sätt vill särskilja profeten och tidig islam från senare politisk islam, och att det är den senare som är problematisk. Kommentaren är märklig, som redan Mohammed var en politisk ledare och erövrare, och det tycks dessutom motsäga vad som senare sägs i diskussionen. Kanske är det infört, för att något mildra den hårda kritik som skall komma senare.
Boken är löst tematiskt organiserad, även om samtalen böljar litet hit och dit. Den behandlar både dagspolitiska och historiska frågor. Arabiska våren diskuteras utförligt, och den förklaras vara ett misslyckande. Adonis menar att det behövs en djupgående förändring i arabvärlden, men att den arabiska våren bara ledde till ökad islamism, och att den också utnyttjades för makt- och penningintressen.
För att förklara den islamska världens misslyckande gås till rötterna. Inledningsvis konstateras att arabvärlden saknar vetenskaplig forskning i västerländsk mening, utan har en dogmatisk inställning till det förflutna. Det kan tyckas vågat med ett så svepande omdöme, men här verkar Adonis helt sakna hämningar. Det arabiska universitetsväsendet avfärdas en bloc. I stället för att vara platser för fritt kunskapssökande, reproduceras här bara gamla dogmatiska ”sanningar”.
Av islams rötter utgör Koranen ett skakande vittnesbörd. Utförligt diskuteras en mängd Korancitat, som innehåller ett vederstyggligt våld. Ingen läsare kan här lämnas oberörd. Att islam och våld hör ihop är en bärande tanke i boken.
Andra frågor som diskuteras är bland annat kvinnan inom islam, radikalisering och terrorism, texttolkning och arabisk poesi. Grundtonen är starkt negativ, och analysen är att det snarare blir värre än bättre. Adonis säger:
”Det som sker i arabländerna i dag och som började 2011 är en återgång till civilisationens förstadium, till vildens värld.”
Det är mycket intressant att ta del av tankarna från någon, som dels är så välorienterad i islam och dels så kritisk – en kombination som ännu inte är tillräckligt vanlig. Om man skall framföra någon kritisk synpunkt, så är det att den kritiska horisonten i sig är något begränsad: nyvänsterns psykolanalytiska kritik blandas med allmänna liberal-sekulära synpunkter. Kritiken mot islam innehåller mycket av värde, men den kunde kanske bli ännu mer intressant om den kritiska utgångspunkten vore något mer djupgående.
Varje recension av denna bok bör dessutom innehålla en kritisk kommentar apropå översättningen. Den är gjord från engelskan av Pär Svensson, och innehåller ett oräkneligt antal anglicismer. Artikelbruket är ibland helt engelskt – ”om det politiska islam” i citatet ovan exempelvis. Översättningen är fullt begriplig och läsbar, men har långt kvar tills den blir njutbar.
Men som sagt, som helhet en intressant och viktig bok, som sätter fokus på islams skuggsidor.
Simon O. Pettersson