Vad betydde diktatorn Fidel Castro för Kuba?

Fidel Castro, Kubas diktator under ett halvt sekel, blev 90 år gammal. Nu hyllar vänstern sin ikon, vilket avslöjar en bristande förståelse för betydelsen av demokrati och ekonomisk utveckling.

Fidel Castros person var världspolitik från maktövertagandet 1959 fram till millennieskiftet ungefär. Kubas asymmetriska konflikt med USA blev ett uppseendeväckande drama och hade 1962 kunnat utlösa kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet. Kuba var också inblandat i flera krig – inte utan framgångar ur ett rent militärt perspektiv – och hade hög svansföring under hela kalla kriget.

Vänsterns obevekliga vurm för Kubas diktator ger emellertid upphov till funderingar. Kuba var på 1950-talet ett av Latinamerikas rikaste länder och efter fullbordat värv lämnade Castro över ett ekonomiskt och demokratiskt misslyckande. Idag ligger landets bebyggelse bokstavligen i ruiner, infrastrukturen är ulandsmässig och Kuba tvingas trots utmärkta geografiska förhållanden importera 70-80 procent de livsmedel man konsumerar. Vad var det som var så bra?

Kubaanhängare börjar då reflexmässigt tala om USA:s handelsembargo, men även om USA:s Kuba-politik har lämnat mycket övrigt att önska var konflikten med USA något som Castro inledde helt medvetet och dessutom något han exploaterade politiskt. Dessutom har Kubas ekonomi även under Castro baserats på välvilja från utlandet, först från Sovjet, sedan från Venezuela. En annan livsviktig inkomstkälla för Kuba är de pengar som exilkubaner skickar hem, en och en halv miljoner kubaner har lämnat landet under olika omständigheter.

Ändå bör kritiken mot Kuba och Castro vara baserad på fakta. Kränkningarna av mänskliga rättigheter på Kuba är uppenbara och omfattande och tusentals kubaner har drunknat när de försökt ta sig över till Florida vattenvägen, men om man estimerar ”death by government” i lite snävare bemärkelse så talar vi om ett tresiffrigt antal under ett halvsekel. Alltså kvalificerar sig Castro absolut inte för 1900-talets skräckkabinett vad gäller massavrättningar och liknande. Militärerna i exempelvis Argentina var betydligt värre.

Vad vi än tycker om den kubanska socialismen och dess resultat bör vi också tillstå att det är ett tecken på militär och politisk begåvning att erövra och behålla makten på det sätt som Castro gjorde. Även överlämnandet av makten till brodern Raúl för några år sedan måste betraktas som framgångsrikt, ingen förväntar sig något ideologisk lappkast i och med Fidel Castros död. Den aktuella utvecklingen är dock att Kuba genomför gradvisa marknadsreformer utan att reformera det politiska systemet. Efter Venezuelas kollaps har man inget annat val än att försöka förbättra relationerna med USA.

Att en enskild person har nästan oinskränkt makt under ett halvsekel utan att söka folkets mandat i val utmanar alla sunda föreställningar om maktdelning och demokrati.

Detta hindrar inte vänstern från att klamra sig fast vid Castro som hjälte och förebild. Förre ledaren för vänsterpartiet Lars Ohly refererade Castros gärning i översvallande positiva ordalag, liksom den profilerade socialdemokraten Pierre Schori. Socialisten Jenny Bengtsson, bland annat ledarskribent på ETC, uttrycker ”stor sorg”.

Vi bör ställa oss frågan varför socialister skämmer ut sig på detta vis. Det beror sannolikt på att de har en skriande brist på positiva exempel.

Sovjetunionen och hela östblocket rasade som korthus vid kalla krigets slut och Kina har omfamnat kapitalismen utan att släppa sitt odemokratiska samhällssystem. Kvar står den odiskutabla katastrofen Nordkorea, som numera endast hyllas av de mest renläriga marxist-leninisterna och … Kuba, som trots allt uppvisar vissa sympatiska drag. De kubanska kommunisterna vann ett inbördeskrig, avrättade inte alltför många och har utbildat läkare och lärare, typ.

Maten tog faktiskt slut på Kuba, men julgranen brann inte. Socialister har ännu lägre krav än Fredrik Reinfeldt på ett lyckat samhällsbygge…

Tomas Brandberg