Äntligen! Jag har länge i vänstermedierna letat efter en vettig analys om varför etablissemangen utmanas och är på väg att marginaliseras och skjutas åt sidan, skriver Dick Erixon i ledare.
Vänsterradikala New York Times publicerar en artikel av statsvetarprofessorn Mark Lilla vid Columbia University under rubriken The End of Identity Liberalism.
Mark Lilla ger en lysande analys av vår tids våg av anti-etablissemang. Han har förstått det inga svenska mainstreammedier eller något av riksdagspartierna som omfamnar identitetspolitiken (vilket ju är nästan alla) har begripit. Artikeln handlar om det amerikanska presidentvalet, men när det gäller samhällsdebatt och värderingar är skillnaderna gentemot Europa och Sverige små.
Mark Lilla vänder sig till vännerna inom etablissemangen och vill få dem att förstå att identitetspolitiken är deras undergång. De som var först med identitetspolitik var ju trots allt Ku Klux Klan. Vänstern borde tänka på det, menar han. ”De som spelar identitetskortet bör vara beredda att förlora spelet.”
Det har många gånger slagit mig att V, MP, S och även borgerliga företrädare, talar lika rasistiskt som Ku Klux Klan, men de har naturligtvis bytt den vita färgen mot en mörkare. Man hatar vita män. Hatar! Här finns likheter i vulgära och svinaktiga känslor byggd på en världsbild där man delar upp människor utifrån identitet.
Mark Lilla påpekar att identitetspolitikens grundläggande dynamik är att urskilja olika grupper och att de sedan ställs mot varandra:
”Vänstern har i en generation menat att vi ska bli mer medvetna om och ”hylla” våra olikheter. Vilket är en utmärkt pedagogisk princip, men katastrofal som grund för politiken i en demokrati. Amerikansk vänster har sjunkit ner i en sorts moralisk panik om ras, kön och sexuell identitet vilken har förstört vänsterns budskap och förhindrat vänstern från att bli en enande kraft i samhället kapabel att regera.”
Mark Lilla säger det ingen i svensk debatt vågat säga: Hillary Clinton förlorade de stora visionerna och sjönk ner i det retoriska träsket där identitetsskillnader fick dominera. Hon riktade sig till afro-amerikaner, spansktalande, homo-, bi- transsexuella liksom till kvinnor vid varje valmöte. Det var ett förödande strategiskt misstag, skriver Lilla. ”Om du börjar nämna grupper i det amerikanska samhället, bör du nämna alla. Om du inte gör det kommer de som utelämnas att notera det.”
Nu har Demokratiska partiet länge, jag hörde det första gången av John Podesta själv på hans kontor i Washington DC 2009, att demografin kommer att ge Demokraterna makten i all evighet när minoriteter som svarta och spansktalande vuxit och de vita inte längre kommer att dominera.
Som Clintons kampanjordförande fick han efter årets val något att tänka på. Trump ökade stödet bland minoriteterna. Lilla skriver: ”Den förvånansvärt höga andel spansktalande som röstade för Trump påminner oss om att ju längre en etnisk grupp kunnat etablera sig i USA, desto mer politiskt diversifierad blir den.”
Mark Lilla är nu orolig att vänstern ska bortförklara förlusten med att Trump lyckades fånga extra många vita män, ”vilket vore bekvämt eftersom det bekräftar den egna moraliska överlägsenheten och innebär att vänstern kan strunta i det som faktiskt var väljarnas dominerande bekymmer.”
Om vänstern inte inser deras skadliga besatthet av identitetspolitiken, kommer det att driva fram ett nytt tänkande hos vita, landsbygdsbor och kristna som också kommer att se sig som missgynnade grupper vars identitet är hotad.
Mark Lilla vill se ett slut på identitetspolitiken eftersom den kommer att slita sönder landet. ”En post-identitetspolitisk vänster borde understryka att demokrati inte enbart handlar om rättigheter, utan att den också innebär skyldigheter för medborgarna.”
Här har ju Mark Lilla rätt i sak, men att vänstern plötsligt skulle börja ställa krav på sina sympatisörer, och sluta hata vita män, måste tillskrivas den gode statsvetarens dagdrömmar. Detta hat är vänsterns livsnerv. Det är ju därför alla från Hillary Clinton till Stefan ”de är nazister!” Löfven kliver ner i identitetspolitiska träsket. De tror de ska vinna något på det.
Attackerna mot Sverigedemokraterna bottnar i att detta parti vill motsatsen till en splittrande identitetspolitik, det vill säga sammanhållning, ansvar och plikter gentemot landet. Svensk kultur är ett instrument för att bibehålla och förstärka de mellanmänskliga band som en livskraftig och trygg samhällsgemenskap bygger på.
Allt det som kulturvänstern hatar. Det finns ju ingen svensk kultur! Och vita män ska hålla käften! Eller åtminstone bli av med rösträtten, som socialminister Strandhäll så hurtigt skämtat om.
Så länge vänstern, och i ett svenskt perspektiv räknar jag in socialliberalismen i denna, ihärdigt sliter sönder landet genom att ställa grupper mot grupper och underblåser hat och förakt mot Sverige, kommer det enda parti som står i vägen för denna utveckling att öka.
Dick Erixon
2016-11-19