I hela västvärlden sprider sig fetman som en farsot. I stället för att analysera problemen, de underliggande värderingar som skapat situationen, görs allt för att relativisera problemen. Man försöker förflytta fokus till omvärldens attityder, skriver Simon O Pettersson.
Att se debattprogram i televisionen kan förvisso ofta vara en utmaning. Dels uteblir ofta debatten, när ingen som avviker från mediekonsensus släpps fram, dels ges alla så litet taltid, att det blir snuttifiering bortom det rimligas gräns. Resultatet blir därför ofta att extremt kulturradikala åsikter får stå oemotsagda som om de vore självklarheter.
Ändå fick jag härförleden något av en chock, när jag såg Opinion Live (27/10). Här fördes en diskussion under rubriken ”hur pratar du med barn om övervikt?” – en rubrik som i sin löjlighet nog bara överträffas av DN:s ”så pratar du med ditt barn om Trump”.
I diskussionen framträdde två personer: den ene var dietist och den andre någon form av debattör. Debattören, själv kraftigt överviktig, var av åsikten att man över huvud taget inte skulle prata med sina barn om fetma. Det kunde tydligen innebära en kränkning av barnen och skulle undvikas.
Dietisten menade att problemet hade en viss realitet, men bara ur en snäv hälsosynpunkt, men att man skulle undvika att prata om detta genom att i stället prata om hälsa och friskhet. Dessutom berättade någon i studiepubliken hur hemskt kränkt denna blivit, när någon vuxen försökt att få denne att äta mer hälsosamt.
I debattprogrammet föreföll det finnas enighet om en utgångspunkt som är absurd. Givet det som här sades är problemet med fetma inte ett fel hos individen, utan tvärtom något som bör respekteras och inte får ifrågasättas, ens av föräldrarna till överviktiga barn. Man frågar sig: är inte föräldrarna satta att avhjälpa fel hos sina barn? Är det inte det som kallas uppfostran?
Sverige är som ofta i samhällsdebatten inte först med dessa ståndpunkter. I USA finns sedan ett tag nu en diskussion om så kallad ”fatphobia” (fettofobi). Nyvänstern i USA, som ständigt försöker hitta nya grupper som skall anses förtryckta, har till raden av diskriminerade nu lagt gruppen feta. På populära bloggar kan man läsa texter som handlar om ”thin privilige” (smalas privilegier) och ”fat-shaming” (vanärande av feta).
Det absurda nyspråket speglar också en tankemässig perspektivförskjutning. I stället för att fetma uppfattas som ett problem i sig, försöker man framställa fetma som en fråga om omvärldens attityder. Det är ett försåtligt perspektivbyte som fråntar individen sitt personliga ansvar och i stället lägger det på samhället.
Det bagatelliserar dessutom ett stort samhällsproblem. I USA är två tredjedelar överviktiga, hälften av dessa har fetma (som i mer tekniskt språkbruk är en högre grad av övervikt). Också i Sverige ökar övervikten, och om vi inte ser upp är vi snart på USA:s nivå.
Övervikt är ett problem som visar att ekonomisk utveckling inte är lösningen på allt. Den är tvärtom en typisk vällevnadssjukdom. Problemet med fetma visar värderingarna och normernas betydelse. Det är något djupt sjukt med ett samhälle, där majoriteten har viktproblem. Problemet visar på en värderingskris.
Denna kris kan på samma sätt som fallande skolresultat eller ordningsproblem inte lösas med curlande. Här gäller det att ställa krav och peka på egenansvaret.
Simon O. Pettersson