Det råder oro i maktens och etablissemangens korridorer. Tiderna förändras. Men är det inte snarare väljarförakt än politikerförakt som växer? Och de onda politiska krafterna, är det inte snarare vänsterextrema än populister?
Att vi tolkar tiden vi lever i så olika. Journalisten Yrsa Stenius har varit chefredaktör för Aftonbladet och är socialdemokrat. I den delen har jag aldrig hållit med henne. Men efter redaktörskapet har hon studerat mänskligt beteende i ett annat och djupare ljus. Hon har ägnat sig åt ondskans mekanismer. Här tycker jag hon lyft en del intressanta perspektiv.
Men i veckans Fokus skriver hon något jag absolut inte delar.
”Som jag ser saken har den teknik och ekonomi som har drivit fram globaliseringen nästan förintat den politiska och parlamentariska demokratin som vi har känt den … Medborgarna deltar inte längre i samhällsbygget, de avnjuter politik som spektakel i sina appar.”
Hon menar att människor ”misstror” demokratins vuxna samtal.
Stenius menar alltså att det är medborgarna som övergivit politikerna. Politikerförakt.
Jag menar att det är precis tvärtom. Det är politikerna som övergivit det vuxna samtalet och därmed svikit såväl medborgarna som demokratin.
Statsministern kastar anklagelser om rasism och nazism omkring sig. Bara för att slippa ta en jobbig diskussion om hur hans parti ser på globaliseringen och hur den bäst behandlas.
De gamla partierna låter sig ledas av en galen identitetspolitik som formuleras av en liten vänsterextremistisk klick. I antirasismens namn ska alla rasbestämmas och tolkas utifrån hudfärg. Genom den så kallade normkritiken har politikerna fördummat samhällsdebatten till svartvitt utan tillstymmelse till nyanser och respekt för olika prioriteringar.
Nej, att medborgarna ser politik som spektakel och vänder den ryggen är ett sundhetstecken. Nivån på samhällsdebatten är bedrövligt låg. Här hjälper massmedierna till att styra fokus till det banala, men politiker ska vara ledare och borde kunna resa sig över detta filter, just därför att appar och digital teknik ger dem möjlighet att nå medborgarna utan mellanhänder.
Och ondskan i vår tid ser jag i en kulturvänster som, precis som under första halvan av 1900-talet, intar en dogmatisk och totalitär attityd. Man lyssnar inte på sina motståndare, utan vill med hat och falska anklagelser tysta dem. Denna utveckling är oroande. Vänstern borde granskas, men det sker inte eftersom den har makt över massmediernas agendasättande. Den finns på redaktionerna. Därmed är den bättre placerade än var Lenins och Hitlers lakejer var innan dessa tog över.
Faran för demokratin kommer inte från så kallade populister utan från en dogmatisk vänster som inte respekterar demokratins grundläggande fundament, som att föra en dialog med motståndare snarare än kasta anklagelser mot dem.
Dick Erixon
2016-11-26