Kan en ny intressegemenskap etableras mellan USA, Ryssland och Kina? Och kommer Storbritannien att ansluta till denna istället för det Europa som lämnas utanför? Världspolitiken går in i en ny era med tillträdet av Donald Trump som amerikansk president, skriver Dick Erixon i ledare.
Många uttalar sin oro kring internationell politik efter Donald Trumps val till USA:s näste president. Men den framstående skotske historieprofessorn Niell Ferguson ser i en intressant artikel i magasinet American Interest en rad möjligheter till en mer stabil värld än den vi upplevt efter murens fall 1989.
Han inleder med att påpeka att tyske kanslern Otto von Bismarck efter 1870 förmådde skapa fred i Europa genom att både etablera en allians med kejsardömet Österrike-Ungern och ett avtal med tsarens Ryssland. Dessa dubbeltydiga relationer skapade paradoxalt nog flexibilitet och maktbalans i Europa. Det var när denna balans övergavs för att skapa ”transparens” och ”öppenhet” genom entydiga allianser, som vägen till första världskriget öppnade sig.
Ferguson pekar också på att Trumps föregångare som president, Theodore Roosevelt, motsatte sig liberala ambitioner om ”kollektiv säkerhet” genom multilaterala avtal. Namnteckningar på papper utan uppbackning av militär makt ansåg han meningslösa. För honom var maktbalans den enda lagen för geopolitiken.
Med hänvisning till Trumps linjetal om utrikespolitik i maj 2016 och med understöd av Henry Kissingers senaste bok World Order, menar Ferguson att Trump skulle kunna skapa en bättre ordning än vad världen sett på länge, genom att göra upp med vår tids stormakter.
Ett samförstånd med Kina, Ryssland och med ett Storbritannien utanför EU kan Amerika skapa ett arrangemang mellan demokratier och diktaturer, med syftet att uppnå ökad global säkerhet och minskad risk för krig. Om Marine Le Pen vinner i presidentvalet i maj 2017, skulle också Frankrike kunna ansluta.
Detta arrangemang skulle med full kraft kunna ta sig an världens värsta orosskapare: extremistisk islamism.
Trots att Trump är avskydd bland liberaler, skriver Ferguson, var det han som i augusti 2016 utfäste löfte om att hans administration kommer att ”agera mot islams förtryck av kvinnor, homosexuella och troende av olika religioner”. Han avser att vara vän med alla moderata muslimska reformatorer i Mellanöstern och stärka deras ställning.
Ett nytt geopolitiskt landskap som detta skulle också kunna lösa många andra knutar. Turkiets roll skulle dramatiskt minska och Trump skulle exempelvis kunna överväga att stödja en Kurdisk nation. Iran skulle kunna pressas tillbaka och sunnimuslimska makthavare skulle hjälpa till att kväva extremismen. Kina skulle kunna få ansvar för handelsavtalet TPP i Asien mot att inte militärt utmana USA och Japan i Stilla havet.
Storbritannien skulle kunna ersätta Mexiko i Nafta, som byter namn från ”Nordamerikanska” handelsavtalet till ”Nordatlantiska”.
Priset för denna nya världsordning får Europeiska unionen betala. Unionen blir maktlös och undanknuffad i den nya globala eran. Men vem skulle sakna EU?
De tankar Niell Ferguson framför är långtgående och målar världspolitikens framtid i breda penseldrag. Men det gör dem inte mindre intressanta. De visar att Trump har alla möjligheter att bli en konstruktiv aktör i en orolig värld. Och att vi i Sverige, som litet land, har alla skäl i världen att noga följa vad som händer.
Dick Erixon
2016-11-30
*
Se mer: American Interest i Donald Trump’s New World Order och Trump utmanar trötta utrikespolitiska eliter.
*