Det är tid att stärka handfasta medborgerliga rättigheter, de som är förankrade i lag och politiska beslut i demokratisk ordning inom nationalstaten. Detta före fokus på uttalanden från internationella organ vars förslag ofta står i strid med varandra.
Vi är säkert många som inte gjort åtskillnad mellan olika rättigheter eller tänkt på att olika rättigheter kan slå ut varandra. Denna okunskap måste upphöra så att vi värnar rättigheter utan att de undergräver sig själva.
När Tjeckiens förre president Václav Klaus mottog frihetspris i Stockholm i helgen tog han i sitt tacktal upp centrala och principiella aspekter om frihet och hur rättigheter bäst försvaras.
– Vi underskattade effekterna av att mänskliga rättigheter var en revolutionär förnekelse av medborgerliga rättigheter och de många friheter och seder som är beroende av dem. Mänskliga rättigheter har inget medborgarskap. De är därmed destruktiva när det kommer till suveräniteten för enskilda länder, särskilt i dagens Europa, sa Klaus.
I Expressen summerar man detta till att han ”sågade mänskliga rättigheter”. Så lätt går det att försöka förvilla och dribbla bort en viktig diskussion.
Låt oss definiera skillnaderna. Medborgerliga rättigheter garanteras av lagar som upprätthålls av en stat för alla dess medborgare. Dessa rättigheter är mer långtgående och detaljerade än de mänskliga rättigheter som förespråkas i olika internationella fördrag, men är samtidigt avgränsade till medborgare i ett land och omfattar alltså inte alla människor på jorden.
Mänskliga rättigheter är universellt uttalade rättigheter som inte har någon juridisk uppbackning i form av en rättsstat, utan är goda målsättningar i internationella dokument. Med åren har de blivit många dokument som listar mängder med goda ambitioner utan att prioritera. De kastas upp i luften utan att landa i en sammanvägning inom en demokratiskt förankrad juridisk lagstiftning.
I Förenta Nationerna har exempelvis vissa ickedemokratiska stater lyft krav på att religioner ska respekteras och inte utsättas för hädelse, blasfemi. Denna religioners rätt att inte kränkas ställs mot religionsfriheten som försvarar rätten att kritisera religioner.
Ur ett svenskt, europeiskt och västerländskt perspektiv är det självklart att försvara våra medborgerliga rättigheter, bland dem religionsfriheten som garanterar rätten att kritisera religioner. Utifrån mänskliga rättigheter hävdas i FN att denna rätt ska inskränkas så att de som kritiserar en religion ska kunna bestraffas.
Utrikesminister Margot Wallström kritiserar Václav Klaus i Expressen, ”Allas lika värde är en fundamental princip i demokratiska samhällen. Men tydligen inte för SD:s festgäster som nu ifrågasätter de mänskliga rättigheterna.”
Här gör hon en sammanblandning där hon likställer medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter, och att Klaus därmed skulle tagit avstånd från dem alla. Det är ett djupt okunnigt och sakligt felaktigt uttalande. Det är lika obegåvat som när man sammanblandar stat med samhälle. Det är två helt olika storheter.
En annan komplikation med mänskliga rättigheter som lovar allt, är att de urholkar respekten för att rättigheter ska upprätthållas. Ingen har antagit så många goda rättigheter som Sovjetunionen. Men resultatet blev att inga rättigheter efterlevdes. Juridik kräver precision och prioritering för att fungera i verkligheten.
Václav Klaus har rätt i att vi bör betona medborgerliga rättigheterna och se till att de verkligen respekteras inom rättsstaten. Detta före mer fluffiga och ibland motsägelsefulla konventioner och förslag utformade inom internationella institutioner.
Dick Erixon
2016-11-06