Norden har kanske inte haft en statsman större på den internationella scenen än Gustaf Mannerheim sedan Gustaf II Adolf. Hans liv är en fascinerande berättelse som nästan överträffar verkligheten.

I marxistisk anda ansågs länge historiens gång styras av krafter större än vad någon enskild person kan påverka. Det är fel. Det räcker med att säga Mannerheim för att vederlägga den teorin.

Gustaf Mannerheim (1867-1951) räddade Finland från att bli en del av Sovjetunionen i likhet med hela östra Europa efter andra världskriget. Bara Finland stod emot Josef Stalins tyranniska makt.

Och utan Mannerheim hade man inte lyckats. Om det råder ingen tvekan. Och om gränsen till Sovjetkommunismens östblock förlagts till Åland hade Sveriges position varit betydligt mer utsatt efter andra världskriget.

I en ny välskriven och initierad biografi av Dag Sebastian Ahlander tecknas ett fullskaligt porträtt av Nordens störste hjälte under 1900-talet. Jag älskar biografier och Ahlander har skrivit den bäst komponerade jag läst på länge.

Kanske beror det på att Ahlander varit diplomat och skriver utifrån vanan att återkommande lämna diplomatrapport, dispatch, hem till UD om utvecklingen i landet där man är stationerad. Han har varken akademikers stela eller journalisters slappa handlag, utan lyckas rakt igenom de 370 sidorna förmedla intressanta, viktiga och sakliga uppgifter på ett levande vis eftersom de är insatta i sitt sammahang. Säkerheten i författandet har förmodligen också att göra med att han som stationerad i Leningrad/S:t Petersburg kunnat göra sig hemmastadd i den ryska miljö där Mannerheim gjorde karriär.

Det märks att Ahlander inte bara förmedlar fakta utan också har en djupare förståelse för de extremt, ja omänskligt, svåra politiska uppgifter som Mannerheim hade att uträtta för ett litet land klämd i krig mellan dåtidens stormakter.

Men Ahlander ger också en inblick i Mannerheims privatliv. Om hur den svårt bångstyrige pojken, när han får tuffa utmaningar att bita i gör lysande karriär i tsarens armé. Om hur han, trots bakgrund i svensktalande adel och goda kontakter som utan tvivel hjälper honom på vägen, drabbas av personliga bakslag och ständigt har svårt att få pengarna att räcka till.

När Stalin av Finland kräver villkorslös kapitulation och avser att genomföra en Röda arméns segerparad i Helsingfors, agerar Mannerheim överlägset strategiskt och taktiskt skickligt i storpolitiken. Men det tär på honom. Han har så mycket eksem på händerna att han måste ha vita bomullshandskar. Mannerheim var ju trots allt bara människa.

Intressant är att Mannerheim genom hela livet strävade efter ett stärkt Norden, ett sätt att hålla stormakterna på avstånd, före Sovjetunionen, Tyskland. Men ett nordiskt försvarsförbund motsatte sig först Sovjetunionen som ville separerar Finland och Sverige. Ju närmare Finland kom övriga Norden, desto svårare att föra in Finland i den sovjetiska sfären. Men när det gick dåligt för Sovjet i början av andra världskriget, meddelade Moskva att man gärna såg ett Nordiskt försvarsförbund. Men då sa Tyskland nej. Man ville inte tappa militärt stöd på den norra flanken.

Mannerheim var aktiv i fyra krig. Så som general för ryske tsarens trupper stred han i första världskriget mot tyska kejsardömet. När kommunistiska revolutionen utbrutit i Ryssland 1917 begav han sig hem till Finland och blev överbefälhavare för de vita i det han kallade frihetskriget. De vita stred för ett självständigt Finland, medan de röda ville göra landet till en sovjetrepublik under Moskvas överhöghet.

Efter segern var han, med sin förståelse för stormaktspolitiken ofta oenig med finska politiker om hur landet borde sköta sin säkerhets- och utrikespolitik. Därför lämnade han landet en kort period 1918 och levde sedan som äldre statsman fram till det att orostiderna spetsade till sig och Sovjetunionen anföll Finland i vinterkriget.

Nu blev Mannerheim världsberömd som överbefälhavare över ett litet folks heroiska insats mot den anfallande stormakten. Det stillestånd som träffades 1940 och i omvärlden sågs som en stor framgång för Finland, betraktades som ett nederlag på hemmaplan. Man förlorade Karelen, en betydande del av landet. Därför deltog man i Tysklands anfall mot Sovjetunionen i operation Barbarossa, men för Finland handlade det om fortsättningskriget.

Mannerheim ansåg det legitimt att Finland tog tillbaka de landområden man förlorat och varifrån hundratusentals finländare var krigsflyktingar. Han motsatte sig bestämt att finska trupper skulle delta i Hitlertysklands anfallskrig. Han förhalade och dribblade bort alla Berlins krav på att finsk trupp skulle börja anfalla ryssarna utanför de landområden som historiskt och säkerhetsmässigt var i finskt intresse.

Trots Mannerheims restriktiva krigföring blev stämningarna kyliga i Sverige, relationer som varit så goda under både frihetskriget och vinterkriget. Sverige såg med misstänksamhet på Finlands samarbete med Tyskland efter 1942.

När Tyskland förlorade var det enbart Mannerheims skicklighet som gjorde att man kunde hoppa av den tyska tigern och sluta fred med den ryska björnen utan att krossas. Viktigt för Finlands framtid var att USA, som Sovjetunionens allierade, inte förklarade Finland krig.

Bara genom att Mannerheim, utöver sin roll som marskalk och överbefälhavare, också blev republikens president kunde ett sådant ödesdigert beslut i Washington förhindras. Stormakterna litade på Mannerheim. Inte på någon annan.

Stalin släppte på sitt krav om kapitulation men krävde ett monstruöst krigsskadestånd och större landområden än man fick i stilleståndet 1940. Finland är det enda land som betalat utdömt krigsskadestånd till sista kronan.

Efter kriget närmade sig finska politiker Moskva på ett sätt som Mannerheim ogillade. Skenrättegångar hölls mot flera ledande finska politiker som gjort vad som krävdes för landets överlevnad, och som Mannerheim respekterade för deras mod. Nu straffades de för detta. Kommunisterna i Finland ville också åtala Mannerheim, men hans stöd i folkdjupet var monumentalt.

Dessutom ville inte Stalin det. Till en delegation från Finland några år senare sa diktatorn: ”Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men alla respekterar ett land som har en god armé. Jag höjer mitt glas för Finlands armé!” Han ska också ha sagt, ”Finland kan tacka Marskalkens framsynta politik att Finland ej blev ockuperat.” Med det menade han nog att Mannerheim såg till att Finlands deltagande i Barbarossa endast handlade om att återta förlorade positioner, inte att erövra delar av Ryssland. Självförsvar kunde Stalin förlåta, sedan hans trupper haft svårt att krossa finnarna och de sovjetiska trupperna behövdes mot tyskarna.

När politikernas kryperi mot Moskva tilltog och när det resulterade i att några av hans stabsofficerare tvingades att fly till Sverige hade Mannerheim fått nog. Den nu snart 80-årige presidenten hade aldrig gillat politiska intriger och när hans hälsa försvagades avgick han 1946.

När finska folket i nutid röstade om landets främste medborgare, vann Gustaf Mannerheim överlägset.

Om vi hade en sådan omröstning om Nordens främste personlighet under 1900-talet skulle också min röst gå till Mannerheim. Ingen annan person har så direkt och konkret utmanat stormakter både i krig och livsavgörande förhandlingar.

Dick Erixon

Se mer hos Adlibris: Gustaf Mannerheim (Historiska Media, 2016)