Kvinna man, hand i hand – Ett möte präglat av gemenskap

I helgen samlades över 60 unga tjejer och killar för att genomföra Ungsvenskarnas första förbundskonvent. Dagarna bestod av inspirerande tal, spännande diskussioner och lite Edvard Persson.

Referat av Robin Persson

På en konferensanläggning i Upplands-Bro utanför Stockholm hade över 170 personer samlats. Sverigedemokraternas kvinnoförbund, SD-kvinnor hade en utbildningshelg samtidigt som Ungsvenskarna höll sin första förbundskongress någonsin sedan nybildandet. Det rådde därför inte brist på engagerade själar. Mångfalden bland åldrarna var stor och varierade från 17 år till 70-plus. Ungsvenskarna skulle i två intensiva dagar debattera allt ifrån preventivmedel och suicidprevention till civilrättslagstiftning och Edvard Persson på 50-kronorssedeln.

De olika sällskapen började med att dra sig bort mot en stor konferensbyggnad där SD-kvinnors ordförande Carina Herrstedt, trots sin slitna höststämma, lyckades välkomna alla lyssnare och de som skulle tala.

Jimmie Åkesson lanserade Sverigesamtalet, pratade om hur han åkt runt och besökt människor i deras vardag i utsatta områden. En reflektion var hur de flesta journalister på plats såg uppenbart fundersamma ut när partiordförande Jimmie Åkesson, gruppledaren i riksdagen Mattias Karlsson och talesperson för Ungsvenskarna Tobias Andersson talade framför den stora publiken. Det skulle vara kul att veta hur tankarna gick när de stod och antecknade, filmade och fotograferade.

Mattias Karlsson pratade partihistoria där han på ett öppet och förklarande sätt beskrev den rättvisa bilden av partiets historia, snarare än den bild som media och andra partier vill måla upp. Han pratade om de ”vilsna åren” i början av 90-talet då destruktiva krafter ville leda partiet åt ett mer radikalt håll. Samtidigt framhöll han att redan det första partiprogrammet från 1989 poängterade att invandring per definition inte behöver vara något dåligt. Han sa också att han till stor del kan ställa upp på det som stod i partiets partiprogram sedan partiet bildandes 1988.

Exempel på vad som stod i Sverigedemokraternas första partiprogram från 1989:
”Men naturligtvis har även Sverige tidigt haft invandrare, som tillfört vårt land yrkesskicklighet och duglighet och även stimulerat vår kultur. Vi har tagit emot främst skandinaver, men även balter och andra nordeuropéer som snabbt har kunnat acklimatisera sig.”

Ungsvenskarnas talesperson Tobias Andersson presenterade en ny kampanjfilm som handlade om att vi på allvar måste fokusera på att tjejer och kvinnor ska kunna känna sig trygga istället för att prata om feministisk snöröjning och kämpa för att han och hon ska bli ”hen”.

Fantastisk personal gjorde att man kände sig välkommen i hotellets alla lokaler. Maten bestod av diverse rätter med namn jag inte klarar av att återge i sin helhet. Lax var åtminstone en identifierad råvara, likaså fanns Wallenbergare på menyn. Mycket kärlek hade lagts ner på maten av kockarna.

På kvällen var det underhållning med Ultima Thule och delar av Bedårande Barn. Jag satte mig längre bak i lokalen och pratade med en gammal vän om allt mellan himmel och jord. Samtidigt såg jag två äldre damer sitta ensamma och gunga i takt till musiken. Den ena hade en käpp i handen och den andra en partyhatt på huvudet. Originellt, tänkte jag och valde att slå mig ned hos dem för att prata en stund. Vi kom fram till att de över lag gillade musiken och jag kunde observera svårigheter att inte röra sig i takt till musiken.

Jag frågade om damen med hatten ville upp och dansa, men ryggont satte inledningsvis stopp.

Sedan började Ultima Thule spela ”Här vill jag leva”:
Här blev jag upplyft på min faders arm.
Här blev jag vaggad trygg i moders famn.
Här nötte jag mina första skor.
Här har jag min syster och min bror.

Trots smärta i ryggen var det nu jag som blev uppmanad att gå upp och dansa.

Här vill jag leva, här vill jag dö.
Här lever jag i frihet.
Här vill jag leva, här vill jag dö.
Här lever jag mitt liv i frihet.

Känslan att som tjugofyraåring stå och gunga i takt med denna fantastiska sjuttioettåring och alla andra i lokalen, till en låt som alla kunde texten till, var nästintill obeskrivlig. Den var mäktig, sammansvetsande, men framförallt, hoppfull.

Så många generationer av både män och kvinnor.
Så många bakgrunder och erfarenheter.
Så många års skillnad i politisk erfarenhet.

Så många olikheter, men alla hade samma mål: Ett Sverige som präglas av trygghet, välstånd och demokrati.

Men hur gick det då med Edvard Persson på 50-kronorssedeln? Motionen avslogs, till skåningarnas förtret..