Medierna blåser gärna upp hot från det man kallar högerextrema i Europa, men talar tyst om islamistiskt våld mot journalister och västerländska intressen. Man tonar därmed också ner det islamska hotet mot yttrandefriheten i länder som Turkiet, Iran och Saudiarabien, skriver Olof Hedengren.

Under rubriken: ”Journalistiken under ett exceptionellt tryck” skriver Aftonbladets Oisín Cantwell om journalisternas utsatta situation. Han pekar på att; högerextremister i Frankrike och Tyskland attackerar journalister, ”hatsajterna” blir fler och hoten mot mediepersoner allt vanligare i varje europeiskt land. Han tar inte upp islams avståndstagande från demokrati, yttrandefrihet och pressfrihet.

När det gäller den islamistiska attacken på den franska satirtidningen Charlie Hebdo skriver Cantwell endast; ”skotten på Charlie Hebdos redaktion ekar ännu”. I attentatet mot Charlie Hebdo dödades 12 oskyldiga och 11 skadades!

Ett av de värsta dåden mot det fria ordet i modern tid men inte ett ord om att islamister (salafister) med kopplingar till terrororganisationen al-Qaeda stod bakom dådet. Skotten ekar inte, det är ett mullrande ljud från vår tids största hot mot det vi kallar den civiliserade värden. Det är det vi som inte har proppar i öronen hör.

Sverige ligger fortfarande ganska bra till i bedömningar av press- och yttrandefrihet men vår position har försvagats.

Det shiamuslimska prästväldet i Iran ligger föga förvånande mycket långt ned på listan, i samma liga som Nordkorea, Syrien, Kina, Turkmenistan och Somalia.

Finns det något muslimskt land i världen som har demokrati på riktigt, inkluderande press- och yttrandefrihet?

Turkiet hade slagit in på den sekulariserade och moderna vägen men president Erdogan har satt stopp för detta och beträtt den islamistiska vägen. Mediaföretag angrips och stängs ned, journalister och intellektuella fängslas på löpande band. Men inte ett ord om detta från Cantwells penna. Vad har han till exempel att säga om Saudis regim vad gäller frihet att yttra sig och publicera? Skriv eller säg något kritiskt om Islam eller Muhammed eller stå för att du är homosexuell och du är snart ett huvud kortare. Listan på länder kunde göras lång.

Våga säga som det är; Islam är en människofientlig våldsideologi där i stort sett alla individuella rättigheter som vi bekänner oss till saknas eller är förtryckta.

Till yttermera visso kränks kvinnorna i de flesta muslimska länder. Vår politiskt korrekta Camorra talar om jämlikhet mellan män och kvinnor och lika rättigheter. Men vi törs inte angripa en ideologi som strider mot allt detta ty det har det politiskt korrekta prästerskapet bestämt och här ingår inte endast politiker och räddhågsna och indoktrinerade myndighetschefer utan inte minst den typ av agendajournalister som Oisìn Cantwell är en så framstående representant för.

Cantwell saknar förmåga att lyfta på mösskärmen utan grottar sig allt djupare ned i den röd/gröna röra som i hög grad bidragit till att det här landet sköts så oprofessionellt. Där perifera saker genomgående blir till huvudsak och där de stora besvärliga frågorna (immigrationen, skolan, polisen och hela rättsmaskineriet, försvaret, äldrevården, infrastrukturen etc.) behandlas styvmoderligt eller begravs i utredningar.

Ett talande exempel på Cantwells smala synfält är en strof i den artikel jag refererar till ovan som lyder: ”Sverige är inte en isolerad ö och järnrörsviftaren Kent Ekeroth har sagt att hans parti skall ta itu med journalistiken i sinom tid.”

Var än de politiskt korrekta journalisternas alster tar sin början så slutar de nästan undantagslöst i Sverigedemokratern. Inte ens den rättrådige Jan Guillou, också skribent i Aftonbladet, har undgått att drabbas av ”SD-syndromet”. Jag måste dock tillstå att Guillou i sin senaste krönika ”Vänsterns rädsla för att hamna i lag med SD har förblindat dem” innehåller en hel del klokskap, inte minst angående Islams kvinnoförtryck.

Lena Melin är klart angripen av SD-feber liksom Robert ”kappvändaren” Aschberg. De som inte uttrycker sig ”korrekt” göre sig icke besvär inom public service eller i den övervägande delen av pressen.

När TV 4:as skicklige och karismatiske politiske kommentator Marcus Oscarsson skissade på en räddningsplan för Europa som bland annat innehöll hårdare kontroll av gränserna och stopp för radikala muslimers inträde på europeisk mark, gick PK-maffian i taket.

Alex Schulman i Expressen kunde inhösta ytterligare poäng i de politiskt korrektas ranking genom att kalla denne Oscarsson för ”Sveriges farligaste man” (tala om barnsliga överdrifter) samt en blandning mellan Jimmie Åkesson (nu var vi där igen) och Bert Karlsson!

Alla som inte delar vänsterns och de politisk korrektas värderingar kallas mangrant för högerpopulister eller värre; ”rasister”, ”fascister” eller ”nazister”. Ordens egentliga innebörd vattnas ur och blir innehållslösa och ointressanta precis som horden av hycklande skribenter och där endast ett fåtal av många har nämnts här.

Olof Hedengren