Världsstaden Paris kan se tillbaka på ett år präglat av flera islamistiska attentat, en svag ekonomi och en kraftigt minskad turism. Är detta något som kan och ska negligeras?

Frankrikes blodigaste dag sedan andra världskriget inträffade 13 november 2015. I samordnade attacker dödades 130 människor på flera olika håll i Paris. Vid fotbollsstadion där landskap spelades, på uteserveringar och framför allt i konsertlokalen Bataclan.

Det var en ren slakt på fransmän i deras vardag.

Utan den goda säkerheten vid entrén till fotbollsarenan hade självmordsbombarna kunnat komma in i publikhavet och då hade dödssiffran kunnat bli mångdubbelt större.

Trots en halvt misslyckad aktion dog 130 människor mitt i deras vardag. Den som tog en fika med en kompis på café kunde nästa sekund se vännen dö av en kula genom huvudet.

Är det så vi vill ha det?

Skulden för terrorhotet, som är ett hot mot hela den västerländska civilisationen, ligger på de politiker som öppnat gränserna på vid gavel utan att ha någon kontroll på vilka man släpper in.

Politiker som rycker på axlarna och säger att detta är något ”vi” får leva med. Själva skaffar sig politikerna allt större säkerhet runt sig själva, men befolkningen ska acceptera att jihadister när som helst kan döda fler i vardagen.

Som om dödade människor inte vore nog, kan Paris nu konstatera att turistnäringen drabbats hårt och att nedgången inte bara varit kortvarig. Under årets första nio månader har turismen minskat med 7 procent och innan året är slut tror man att branschen förlorat 10 procent.

Färre turister gör nu också avtryck i handels- och arbetslöshetsstatistiken. Antalet arbetslösa fortsätter att öka i augusti som en direkt följd av attentaten, enligt arbetsministeriet.

Den islamistiska fundamentalismen dödar såldes inte enbart människor, de mest cyniska jämför terror med trafiken där människor också dör. Men trafiken ruinerar inte ekonomin. Det gör däremot terrorismen, som attackerar vårt sätt att leva. Därför är den ett större hot än vad etablerade politiker medger.

Frågan är om de politiker som i sin naivitet lät gränserna vara vidöppna är de som kan rädda upp situationen. Jag tror inte det. De tar problematiken med en axelryckning. Det duger inte. Säkerheten för den egna befolkningen måste komma före mycket annat. Här krävs ett engagemang och en vilja som etablerade politiska partier saknar. De vill inte ständigt bli påminda om att allt detta är deras fel.

Andra negligerar hotet och menar att det är dags att ”vända blad” och gå vidare. Som om det inte gör något att vissa organiserar sig för att döda oss och knäcka vår civilisation. Denna defaitistiska tanke om att låta terroristerna hållas, måste ju rimligen också leda till att kriminella ska få hållas. Varför ha ett rättsväsende som dömer ut fängelsestraff? Varför inte bara ”vända blad”?

Jag förstår inte den tanken. Varför ska vi som är fredliga och laglydiga kröka rygg, gå med oro för nya attentat och anpassa livet efter terrorister? Självklart ska de som hotar vårt samhälle elimineras.

I Frankrike startar nu nomineringsarbetet med att utse presidentkandidater. Allt tyder på att en ny president väljs i maj. Den franska valdebatten kommer att säga en del om opinionsläget i landet och i Europa.

Dick Erixon
2016-11-12