Med sitt förslag om vinsttak har Ilmar Reepalu blivit vår tids Rudolf Meidner. Det var LO-ekonomen och marxisten Meidner som kom med det första helt förslaget om löntagarfonder på 1970-talet, något som förpestade politiken i årtionden, inte minst för Socialdemokratin.
Ilmar Reepalu har lagt fram sin utredning om ”vinster i välfärden” som berör fundamentala principer samt över 6 000 privata företag som bedriver verksamhet inom områdena vård, skola och omsorg.
Genom valet av Reepalu till utredningens ordförande har regeringen satt bocken till trädgårdsmästare. Den av utredningen anlitade Joachim Landström har konstaterat att förslaget skulle leda till ett massivt förstatligande av välfärdssektorn, ungefär som Rudolf Meidners förslaget om löntagarfonder på 1970-talet.
Jag hade tänkt läsa utredningen men har insett att det inte är nödvändigt. Det rimliga vore att utredningen förpassas till papperskorgen, vilket man borde ha gjort även med det första löntagarfondsförslaget i stället för att låta det hela bli en lång och dyrbar process som ledde ingenstans annat än till att kosta samhället stora pengar.
Reepalu (S) var kommunstyrelsens ordförande i Malmö under perioden 1994-2013. Under hans regim har Malmö blivit fattigare, samtidigt som klyftorna ökat och kriminaliteten gått i taket.
Den en gång så välmående arbetarstaden har förvandlats till ett ekonomiskt och socialt slukhål där 25 procent av budgeten täcks av statligt skatteutjämningsbidrag. Arbetslösheten är rekordstor och sysselsättningsgraden låg. I Malmö går mer än vart femte barn ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet.
Utredningen föreslå att vinsterna skall begränsas till sju procent + statslåneräntan på investerat kapital. Redan begreppet ”vinsttak” är en sådan anomali att det egentligen inte förtjänar diskuteras.
Vinst, eller avkastning, är centrala begrepp inom det marknadsekonomiska systemet. Vinst är definitionsmässigt en residual, d.v.s. skillnaden mellan intäkter och kostnader.
Låt oss ta ett enkelt exempel. Det investerade kapitalet är 1 000, statslåneräntan 2 procent samt vinsten före några ”justeringar/inskränkningar” är 100, d.v.s. 10 procent på investerat kapital.
Om nu ”taket” skulle sättas enligt ovan så är den ”tillåtna vinsten” (ett fasansfullt begrepp) 90 [ (0,07 + 0,02) x 1 000 ] och den ”otillåtna vinsten” (lika fasansfullt) således 10!
Hur skulle denna del behandlas? Skall företagen tvingas göra fondemissioner där ”övervinsten” (socialistiskt påhitt som introducerades i samband med förslagen om löntagarfonder en gång i tiden) efter skatt förvandlades till eget kapital? Hur stor skulle utdelningen till aktieägarna kunna vara i relation till den ”tillåtna” vinsten?
Om det nu mot förmodan skulle genomföras någon slags ”vinstbegränsning” kommer det således att finnas ett stort antal frågetecken angående hur det hela skulle fungera i praktiken. Man kan säga att det är som om en cancersvulst inplanterades i en frisk kropp.
Nu tror jag inte att de horribla begrepp som ”vinsttak” och ”vinstbegränsningar” kommer att bli verklighet. Och skälet till det är inte de komplikationer och anomalier som anges ovan utan att förslaget strider mot det mest grundläggande i en marknadsekonomi, ett ekonomiskt system som utan några som helst tvivel är det mest välfärdsskapande som världen skådat.
Vidare; att först tillåta privat verksamhet inom de områden som här är aktuella och sedan införa begränsningar som drar undan mattan för de företag som etablerat sig i enlighet med gällande regler är inte förenligt med vad vi kallar en rättsstat där rättssäkerhet skall råda.
Det kan jämföras med retroaktiv lagstiftning och konfiskation och strider mot hela vårt samhällssystem.
Den upplysta världen vet att marknadsekonomi som inkluderar mångfald, vinstintresse och konkurrens är receptet för tillväxt och välfärd till gagn för alla människor. Införande av vinstbegränsningar skulle kräva lagstiftning som sannolikt skulle anses strida mot vad som stadgas om egendomsskydd i vår Regeringsform, Europakonventionen och FN:s allmänna förklaring 1948 om mänskliga rättigheter m.fl. konventioner.
De företag som skulle drabbas kommer naturligtvis att mobilisera all tillgänglig juridisk expertis för att stoppa det hela och begära ekonomisk kompensation från Svenska staten.
Moderaterna sträckte ut handen till statsminister Stefan Löfven för att se om det gick att göra en uppgörelse över blockgränserna, något som ju statsministern säger sig eftersträva. Man ville tala om hårdare tillstånds- och kvalitetskrav istället för vinsttak. Löfven har som jag påtalat tidigare spelats in i ett hörn av Jonas Sjöstedt (V).
Sjöstedt har inget till övers för marknadsekonomi och kommunisterna har ju i sitt partiprogram klart uttryckt att staten skall ”ta över” företagsamheten. Vad miljöpartiet tycker kan vi bortse ifrån då de månar om sina taburetter och slaviskt låter sig styras av Löfven.
Sjöstedt kör med klassisk kommunistisk vrångretorik. ”Stoppa vinstjakten”, ”Bort med vinsterna i välfärden”, ”offentliga medel skall gå till lärare och investeringar i skolan och inte hamna på obskyra kanalöar.”
Sjöstedt upplyser inte om att de privata skolorna enligt lag erhåller exakt samma belopp per elev som kommunens budgeterade kostnader för samma tjänst. Detta skapar rättvisa och konkurrens mellan privat och offentlig verksamhet och ger kommunerna incitament att förbättra sig. Sjöstedt försöker slå i sina väljare och svenska folket att det går ett rakt rör från de offentliga bidragen till ägarnas bankkonton i skatteparadis. Sjöstedt är inte korkad och därför en tvättäkta opportunist och skrymtare.
Löfven kan inte göra upp med alliansen utan att förlora kommunisterna som regeringsstöd. Enligt Sjöstedt har Löfven ”lovat” att införa förbud eller hårda begränsningar i de privata aktörernas möjlighet att göra vinst.
Löfven skulle få en svekdebatt på halsen och Sjöstedt kunde fortsätta med sin vulgära och helt osanningsenliga propaganda. Löfven har dessutom sänkt sig till Sjöstedts infantila nivå och talar om ”vinstjakt” och att ”skolbarnen säljs ut på börsen”.
Oppositionen, om vi nu kan kalla den det, borde redan nu påbörja sin motretorik och då inrikta sig på regeringens angrepp på marknadsekonomin, grunden för vår välfärd samt att man satt sig i knät på kommunisterna med sina rötter i den mordiska Stalinregimen.
Man borde upphöra med alla försök till förhandlingar och låta regeringen lägga fram en proposition. Försök inte att påverka och bli indragen i detaljdiskussioner utan säg att ni tar ställning om ett förslag läggs på riksdagens bord.
Jag har svårt tro att Socialdemokraterna i allmänhet är så förtjusta i Reepalus marxistinfluerade manifest. Man har ju historiskt velat fjärma sig från kommunisterna men nu vill Löfven av ren makthunger gosa med dem.
Låt inte Löfven oemotsagd få nöjet att slippa ut ur Sjöstedts fälla med att ”vi ville ha vinstbegränsningar men fick inte majoritet för vårt förslag i riksdagen”.
Löfven är en första klassens cyniker som för att behålla kommunisternas stöd kan komma att lägga ett förslag som han och Socialdemokratin innerst inne inte gillar med vetskap om att riksdagen säger nej.
På så vis tror han sig kanske få ett slagträ att banka oppositionspartierna i huvudet med. Oppositionen måste därför vässa sina knivar redan nu och mota Olle i grind.
Fräls oss från Löfven och kommunisterna!
Olof Hedengren