Som allt starkare aktörer i samhället kan förortskalifatens företrädare ställa allt fler krav, som ofta syftar till ökad social kontroll och stärkt hederskultur, skriver Tomas Brandberg.
Alla som har undervisat på invandrartäta skolor har träffat dem – mer eller mindre nyanlända unga muslimska tjejer som tyst men beslutsamt kämpar på med skolarbetet. De vet att det är viktigt och vill gärna lyckas, men språket är bara ett av alla hinder. Hemma finns ingen studiero och föräldrarna kan sällan erbjuda något stöd.
Även om de klarar sig i skolan är det långt ifrån säkert att de tillåts skaffa sig en yrkesidentitet och bli självständiga. Här finns förstås skillnader mellan både individer, familjer och grupper, men en hel generation unga kvinnor befinner sig innanför förortskalifatens gränser – i första hand socialt men numera även rent geografiskt, som en Berlin-mur inuti samhället. Tidigt giftermål väntar, kanske med en partner från hemlandet, arrangerade äktenskap är vanliga.
Ung, kvinna, muslim, det kan låta som identitetsvänsterns maskot. Må vara, men i realiteten finns det paradoxalt nog knappt någon grupp i samhället som lider mer av identitetsvänsterns politik. Det som står på spel när samhället segregeras, svenska myndigheter och värderingar backar ut från förorterna och kontrollen överlämnas till släktingar och religiösa auktoriteter är rätten till ett eget liv. När vi talar om social kontroll i en muslimsk kontext så är den ofta mycket närgången och intensiv.
Det värsta är kanske att de här tjejernas utsatta situation förnekas och relativiseras och många går på tå för att inte muslimer i allmänhet ska ta illa upp. Maskotarna offras helt enkelt.
Nu anser någon kanske att dessa kvinnor ändå har tur som fått komma till Sverige. Det är inte säkert. För det första börjar vissa områden i Sverige alltmer likna de länder som man en lämnade och för det andra talas det nu om att förortskalifaten kan vara mer strikta och konservativa än hemländerna. I det nya samhället kan religionens roll som identitetsmarkör nämligen öka. Författaren Hanna Gadban berättar om detta i sin bok ”Min Jihad”:
”För många av de flyktingar som kommer till Sverige dör drömmen om Europas frihet på platser som Rinkeby torg. Istället påbörjas där, i den svenska förorten, en ny form av förföljelse med hot och hederskontroll som stående inslag.”
Den socio-religiösa kontrollen är permanent och håller i de etniska enklaverna på att gå i arv till nästa generation. Född i Sverige, men ändå inte. Områdena vi talar om står i väsentliga avseenden utanför det svenska samhället och blir fler och större.
I vilken mån livsstil är ett personligt val eller ett resultat av omgivningens påverkan kan alltid diskuteras, men låt oss vara realistiska. Nyligen rapporterade Höglandsnytt om två kvinnor som misstänks ha blivit mördade för att de ville leva fria liv (varför blev det inga fackeltåg?), en påminnelse om att religiös livsföring absolut inte behöver vara ”frivilligt”. Mystiska självmord bland unga muslimska tjejer ger oss en aning om hur långt det kan gå. Bakom dessa extrema händelser döljer sig ett betydligt mer utbrett men ofta mer subtilt förtryck. Att foga sig i tysthet och kompromissa efter bästa förmåga torde vara en vanlig strategi.
Den här situationen låter sig inte åtgärdas på kort sikt. Ett fritt liv för en ung kvinna med muslimsk bakgrund kan innebära uppbrott från familjen och skyddat boende. Det är förstås smärtsamt för individen och från samhällets perspektiv omöjligt att genomföra i större skala.
Det som är lite uppseendeväckande är att starka krafter i samhället försöker göra det hela värre. Anhöriginvandringen från muslimska länder ska enligt vänsterliberaler vara hög, så att man helt säkert ser till att muslimska enklaver breder ut sig. Som allt starkare aktörer i samhället kan förortskalifatens företrädare då ställa allt fler krav, som ofta syftar till social kontroll av den egna gruppen. Religiösa friskolor är självklart ett steg i denna riktning.
Vidare envisas svenska politiker med att i stor skala finansiera etniska och religiösa föreningar, vilket stärker deras auktoritet i förorterna. Genom identitetspolitiken skickar samhället också en signal som går ut på att en muslim förväntas identifiera sig just som muslim och fatta personliga och politiska val utifrån detta. Vänstern, som en gång i tiden stod för modernitet och upplysning, ser muslimerna som sina väljare och anpassar politiken därefter.
Jag inser att Sverigedemokraterna har svårt att nå fram till unga kvinnor i förorterna och jag befarar att auktoriteter i deras omgivning inte framställer partiet i särskilt god dager. Fast fundera en stund på vilken politik som är de här kvinnornas hopp. Vi skulle behöva starkare offentliga institutioner, mycket striktare regler mot arrangerade äktenskap och ett svenskt samhälle som verkligen står upp för sina värderingar.
Jag ser vilka som levererat motsatsen under 20 år och jag ser vilka som betalar priset.
Tomas Brandberg