En grundläggande regel i all framgångsrik orientering är att du lättast når ditt mål om du vet var du är just nu och varifrån du kommit, skriver Uffe Hansen.
Medan det svenska etablissemanget drabbas av panik inför valresultatet i USA sitter jag och myser. Det är närmast komiskt att behöva konstatera att etablissemanget haft fel igen. Valvakan i svensk television uppvisar ett sedvanligt mönster. Demokraterna framställs som hjältar och rapporteringen har en tydlig slagsida – de som stödjer ”rätt” sida dominerar.
Eftervalsdebatten vittnar om panik, chock och förstämning. Hela det politiska etablissemanget med sina hantlangare inom de etablerade medierna hasplar ur sig det ena mer osammanhängande efter det andra och svavelosande oro strömmar ur deras munnar och ur deras allt trubbigare pennor.
Välbekanta ord för en nationellt orienterad oppositionell.
Ett likriktat politiskt landskap har mött de europeiska folken. Ingen har ostraffat angripit deras hämningslösa angrepp mot den västerländska civilisationens fundament, deras hån, spått och spe mot allt våra fäder värnat och byggt upp. Alla européer i världen är utsatta för ett förtryck och det utövas inte ännu i första hand av människor från Asien och Afrika som obehindrat fått flytta över sina livsmöjligheter till vår kontinent. Det är en liten klick inom vårt etablissemang, det är en liberal nomenklatur, som försatt oss i ett pinoläge som idag är outhärdligt för alltfler européer.
Många kanske är lite förvånade över att uppgörelsen med kommunismen varit relativt blygsam sedan murens fall år 1989?
I Berlin har gator fortfarande namn från tiden före muren, några processer mot de som förbröt sig mot folken bakom järnridån har vi inte skådat. Filmer från Hollywood om de gigantiska lägren i Gulag lyser med sin frånvaro. Orsaken är att liberalerna aldrig riktigt uppfattat kommunismen som ett verkligt hot. Däremot är den nationella rörelsen den kraft de fruktar mest av allt.
Donald Trump är den förste ledaren i västerlandet som vågat trotsa alla nationella machosister, hela den liberala, massmediala lögnapparaten har fått sig en rejäl omgång och inte minst de självutnämnda godhetsprofeterna är satta under lupp. Finanseliten i New York fruktar hans krav på nationell lojalitet.
Jag fruktar inte Trump, jag skäms över det offentliga Sverige som efter ett demokratiskt val väljer att ondgöra sig över det amerikanska folkets val istället för att lyckönska den nye presidenten, ge honom vår välsignelse och respektera det amerikanska folkets vilja.
Det svenska etablissemangets moralpanik är föga klädsamt och vittnar om hybris. Tror de att USA under sin nye president stillatigande ska acceptera den ensidiga domedagsretorik de uppvisar? Kan det officiella Sveriges propaganda tolkas på annat sätt än direkt fientlig?
När den svenska riksdagens ledamöter får frågan om vem de ska rösta på i det amerikanska valet så är stödet för Clinton totalt och till min förvåning väljer Sverigedemokraternas ledamöter att lägga ned sina röster. Hur ska vi kunna värna våra handelsförbindelser om hatet mot USA:s högsta ledning är avgrundsdjupt?
Ingen förvånar – decemberöverenskommelsen som alla vet fortfarande existerar får fortsätta trots en skattehöjarpolitik som skadar arbetsmoralen och underminerar konkurrenskraften. Det politiska etablissemanget är tydlig mer intresserade av ett cementerat politiskt landskap än att verka för vad de påstår sig stå för.
Åkesson får stå ensam mot de andra partierna i debatt efter debatt. Liksom Trump är han en utböling, inte accepterad av ett kallhamrat etablissemang som länge blundat för verkligheten. Han har tillsammans med andra i partiet fått utstå samma försåtliga förtal och lögner som Trump.
Ständigt har de blivit sammankopplade med s.k. högerextremister eller rasister. Båda har fått löpa gatlopp i medierna. När Åkesson sitter mittemot vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt möts han av ett illa dolt förakt trots att han vädjar om försoning. För mig är det plågsamt att se hur mobbingen pågår inför öppen ridå.
Vi kommer ur ett systematiskt förtryck som saknar motstycke i Sveriges demokratiska historia, vi lever idag mitt i en fortsatt diskriminering. Svart propaganda, vinklade reportage ska underminera européernas enighet och styrka.
Lärdomen borde vara att angrepp är bästa försvar. Trump har mycket att lära oss om hur ett oförsonligt liberalt etablissemang ska bemötas. Vägen framåt är inte ständiga reträtter, det är angrepp mot den västerländska civilisationens vedersakare. Trump är värd vårt fulla stöd. Han har visat mod mot de som håller oss tillbaka. Detta inger hopp.
Att inte ge vårt stöd till dem som visar vägen mot en ny framtid kan inte gynna oss. Nästa seger kommer i de österrikiska och franska presidentvalen och då kommer mina hyllningar fortsätta, en verklig förnyelse är på gång och jag vill inte sitta på åskådarbänk.
Uffe Hansen