De flesta av oss, som en del i vår ”värdegrund”, mår illa av att se mobbning och vi känner tillfredsställelse och kanske till och med skadeglädje när en mobbare får på skallen, skriver Olof Hedengren.
Så länge vi kan minnas har Sverigedemokraterna (SD) blivit smutskastade och deras främsta företrädare utsatta för avancerad mobbning från alla håll; från företrädare för politiska partier, från media, från institutioner och till och med från Svenska kyrkan. Att Sveriges enda lyxhotell, Grand Hôtel i Stockholm, skulle böja sig för vänstermegafonerna det hade jag dock aldrig kunnat tro.
Partiledaren Jimmie Åkesson bjuds inte in till Nobelfestligheterna med motiveringen att Nobelstiftelsen bjuder in efter eget behag. Man frångår således en gammal sed att samtliga riksdagspartiernas ledare bjuds in. Ett utslag av tydlig mobbning. Andra partiledare klistrar på partiet och Åkesson nedsättande etiketter i debattprogram och från riksdagens talarstol. Media skjuter mangrant kulspruteeld dag efter dag, månad efter månad, år efter år! På Gudstjänsten i Storkyrkan i samband med riksdagens högtidliga öppnande riktade officianten, biskopen i Stockholm, öppen kritik direkt från predikstolen mot SD:s representanter i kyrkbänkarna.
De flesta av oss, som en del i vår ”värdegrund”, mår illa av att se mobbning och vi känner tillfredsställelse och kanske till och med skadeglädje när en mobbare får på skallen.
När SD nu, tillsammans med sin partigrupp i Europaparlamentet, är med och organiserar en ”alternativ Nobelfest” på Grand Hôtel där priset European Freedom Award tilldelades Vaclav Klaus – Tjeckiens förste president efter frigörelsen från kommunismen – och när ett antal icke socialistiska EU-motståndare ges utrymme att tala och delta i festligheterna hoppar säkringarna ur proppskåpen hos PK-maffian d.v.s. de som anser sig ha åsiktsmonopol och därmed anser sig kunna smutskasta alla som inte tycker som de gör, d.v.s. rätt!
Att kalla festligheterna för det alternativa Nobelpriset och att bjuda på mat som nära ansluter till den första Nobelmiddagen 1901 är genialiskt och ett mycket synligt och humoristiskt sätt att ge fingret åt det självgoda Nobeletablissemanget som i självutnämnd förnämhet kan liknas vid ett kungahus.
Unga vänsterjournalister tillåts fritt vädra sin förtrytelse för att inte säga hat mot dem som inte tycker ”rätt”, mot dem som under solenna och uppmärksammade former har mage att sätta upp en skrattspegel i ansiktet på de självgoda, d.v.s. de som har rätt ”värdegrund”, de som robotlikt vurmar för ”alla människors lika värde”, de som saknar djupare kunskaper och stil och som regelmässigt kallar de som tycker annorlunda för rasister, fascister eller till och med nazister. Eller kort sagt för ”de goda människorna”!
När man misslyckats så kapitalt i sitt uppsåt att knäcka SD och deras företrädare så har det infunnit sig en desperation. Ungefär som när en tekniskt underlägsen boxare övergår till vilda rallarsvingar och helt glömmer att skydda sig med resultat att han ofta får ett slag som fäller honom till kanvasen.
En som fullständigt släppt på alla hämningar är Karin Olsson i Expressen som i dag (den 5 november) avlägger sitt gesällprov i smaklöshet.
Hon skriver under rubriken ”Åh vilket vidrigt party”. Hon kallar den alternativa Nobelfesten på Grand Hôtel för fascistfest!
Om en av Europas skickligaste och mest vältaliga politiker, Nigel Farage, skriver Olsson att ”fettet rann nedför mungiporna på en upphetsad Nigel Farage”. Vidare om ”en glädjestrålande Jimmie Åkesson som tog för sig av oxfilén” och en Linus Bylund ”som fåfängt poserade framför den klassiska entrén”.
Olsson ser deltagarna i festligheterna som ”en samling främlingsfientliga högerpopulister som inget hellre vill än att slå sönder det europeiska projektet och gå armkrok med Putin”.
Vänsteraktivister har engagerats för att smutskasta Grand Hôtel. Jag trodde i min enfald att ett hotell av Grands ålder och status inte skulle låta sig påverkas av några löjliga och juvenila vänsterjournalister eller internetmegafoner.
Precis som Nobelstiftelsen bjuder in de som de behagar till Nobelfestligheterna tar naturligtvis Grand emot de gäster de finner lämpliga. Och uppenbarligen fann hotellet att arrangörerna av middagen på Grand kunde accepteras. Att sedan i efterhand som en vettskrämd myndighetsbyråkrat göra en s.k. pudel så snart vänstermegafonerna börjar ljuda är inget annat än ynkedom! Grand Hôtel silar mygg och sväljer kameler och ledningen böjer sig förskrämt ned som ett rö i vinden när PK-piskan viner.
Olsson skriver om ett lyxhotell som inte håller sig med en värdegrund för sina gäster! Värdegrund är ett av vänsterns allra mest missbrukade ord och som låter fint men i realiteten endast betyder ”att tycka som vi gör”.
Pristagaren till European Freedom Awards, Tjeckiens förre president Vaclav Klaus konstaterade att; ”Vi lever i ett långt mer socialistiskt och kontrollerat samhälle nu än vad vi kunde föreställa oss för 27 år sedan” (d.v.s. när Berlinmuren föll).
”Vi har underskattat de långsiktiga konsekvenserna av 1960-talets radikalism i Väst”.
Det Olsson kallar ”det europeiska projektet” är ett vänsterprojekt som, liksom Sovjetstaten en gång, är dömt att misslyckas på sikt.
För att förstå det krävs perspektiv, politiska och historiska kunskaper samt erfarenheter.
Jag påminner mig i detta sammanhang om Winston Churchill som i början på 1900-talet högaktade Tyskland och såg tyskarna som ett fredsälskande folk. Tyskland ville få en plats i den koloniala solen och började bygga ut sin krigsflotta. Churchill hade järnkoll på världens krigsflottor då det ansågs vitalt för Storbritannien att vara havets dominant. När så tyska kanonbåtar 1911 dök upp utanför Agadir i Marocko, som var ett franskt intresse, svängde Churchill och såg kriget komma och han ångrade bittert att han kallat tyskarna för fredsälskande. Han lade senare fram ett scenario, som skulle visa sig vara kusligt korrekt, hur krigets inledning skulle gestalta sig. Han påpekade att han visserligen hade haft rätt vad gällde bedömningen av de olika ländernas krigsflottor, men;
”We were absolutely wrong in relation to the deep tide of destiny”!
Farage har kvaliteter som liknar Churchills och han förutser EU:s död. Sannolikt saknar våra politiker förmågan att se under ytan och bedöma strömmarna? Olsson och hennes gelikar gör det absolut! SD kan vara nöjda då de har lyckats placera ett hårt slag i PK-maffians solarplexus. Den smällen har de väl förtjänat och det är en sann glädje att se deras desperation!
Olof Hedengren