10   +   10   =  

Även om sex tidigare språkrör i Miljöpartiet går till generalangrepp på nuvarande, nyvalda partiledning tar man inte upp Miljöpartiets allra största brist, oförmågan att hålla på svenska värderingar, skriver Dick Erixon i ledare.

I Dagens Nyheter riktas monumental kritik mot Miljöpartiet och dess insats i regeringen, från tidigare ledargarnityr i partiet.

”MP har blivit ett visionslöst etablissemangsparti”, skriver Per Gahrton, Birger Schlaug, Eva Goës, Lotta Hedström, Eva Bovin, Ralph Monö, Fiona Björling och Jan Axelsson. De radar upp anklagelser mot hur partiet fungerar idag:

– reflexmässigt slår ifrån sig kritik,
– hävdar att uppenbara nederlag är att se som framgångar,
– identifierar sig mer med den s-dominerade regeringen än sitt eget parti,
– saknar självtillit, som om man inte tror på partiets politik,
– kompromissar som blir ett avståndstagande från partiets politik,
– framför oklara budskap om exempelvis sänkt arbetstid,
– överger sin särart om gröna visioner där livskvalitet väger tyngre än materiell tillväxt,
– skapar bilden av ett visionslöst etablissemangsparti,
– visar otrygghet om den värderingsgrund som partiet bygger på,
– tappar väljare och kärnväljarna minskar till dramatiskt låga nivåer.

Men ändå missar man det som jag tror är grunden till att Miljöpartiet tappat väljarkårens förtroende och därför kan komma att åka ur riksdagen i nästa val.

Oförmågan att försvara svenska värderingar.

De anklagelser som de tidigare språkrören framför har med regeringsmedverkan att göra. Men krisen blev akut först när bostadsminister Mehmet Kaplan inte tog avstånd från muslimskt radikala politiska krafter som anklagas för att utföra politiska mord i Turkiet, Grå Vargarna. Hans nära band med turkiske presidenten Erdogans alltmer brutala regim väckte också frågor.

I samma veva framkom att högt uppsatta miljöpartister som kandiderar till partistyrelsen håller på muslimska seder före svenska. Yasri Khan vägrade ta kvinnlig reporter i hand, vilket väckte diskussioner om Miljöpartiet företräder islamistiska religiösa seder och regler före svensk jämställdhet.

Tidigare i höst avslöjades att en av Miljöpartiets högsta politiker i Stockholm, Awad Hersi, så som ordföranden för stadsdelsnämnden i Spånga-Tensta använder klantänkandet i fördelningen av socialbidrag/försörjningsstöd. Han såg konsekvent till att de ur hans egen klan behandlades mer generöst än andra medborgare i stadsdelen. Det är naturligt i ett klansamhälle, där den som får politisk makt över pengar ska fördela dem till sin klan. Men står Miljöpartiet för en rättsstaten och likabehandling inför lagarna enligt svensk tradition, eller vill Miljöpartiet införa denna klankultur i Sverige?

Vid varje tillfälle är det utomstående som avslöjat avstegen från svenskt demokratiskt tänkande inom Miljöpartiet. Aldrig verkar partiet internt haft problem med att skifta ut svenska värderingar och plocka in brutala och primitiva seder från andra delar av världen.

Inte heller verkar man efter dessa skandaler ha gjort en utvärdering om hur man ser på de islamistiska och afrikanska värderingar och seder som flera höga partiföreträdare tillämpat i strid med svenska lagar och traditioner. Afrosvenskarnas riksförbund anklagar Miljöpartiet för rasism eftersom Awad Hersi är afrikan och inte tycks behöva följa svenska regler. Svenskar ska inte försöka utbilda afrikaner i vad som är rätt, menar man. De anklagar Miljöpartiet för ”underlåtande att komma till Hersis undsättning”.

Var står Miljöpartiet? Den inre kompassen verkar snurra runt utan att stanna någonstans.

Dick Erixon
2016-11-25