2   +   5   =  

Det står nu klart att de gamla etablissemangen, vars maktställning är i gungning i och med att Sverigedemokraternas folkliga stöd växer, tänker möta utmaningen med mytbildning om uppkomlingen.

På samma sätt som gamla aristokratiska släkter under industrialismens framväxt hatade varje nyrik uppkomling, känner dagens medievänster och de etablerade partier som trängs i åsiktskorridoren ett obegränsat förakt och avsky gentemot den nya aktör som utmanar deras ställning. Uppkomlingen som inte finner sig i de gamla aktörernas oskrivna regler och beteende. Uppkomlingen som gör att både vänsterns och de borgerligas regeringsalternativ sjunker ihop likt suffléer.

Boken ”Det svenska hatet” av Gellert Tamas är ett karaktärsmord på riksdagsledamoten Kent Ekeroth. Boken hyllas och nomineras till alla de pris som etablissemangen kan uppbringa, även om alla också är medvetna om att det är en soppa på en spik.

”Berättelsen om SD och Ekeroth varvas med avsnitt om jihadistiska terrorister. Tamas tanke är att jihadister och högerradikaler samspelar med och är beroende av varandra. Jag blir bara halvt övertygad”, skriver Petter Larsson i Sydsvenskan. Han menar att Tamas försöker plocka lätta poäng. ”Se där, de lever inte som de lär, kan man skrocka lite skadeglatt. Men vad säger det oss egentligen? Inget mer än att vi människor ofta är komplexa och inkonsekventa.”

I Expressen skriver Jens Liljestrand att Tamas bok är ett ambitiöst projekt, men ”det är bara att beklaga att han inte har lyckats. Det här är en spretig, slarvig och sorgligt oredigerad bok … Ännu värre är det med källkritiken … Det duger inte … Jag känner ett slags kollegialt medlidande med Tamas frustrerade jakt på något, vadsomhelst, som kan användas för att sätta dit Ekeroth och hans parti, en jakt som driver honom att inkludera även de mest triviala informationsfragment.”

Ändå hyllar dessa recensenter boken. Etablissemangen är i desperat behov av en bok om Sverigedemokraterna där de kan få utlopp för sin frustration och framför allt rädsla kring vad partiet betyder för deras egen maktställning framöver. Att håna och hata är då lätt att ta till så som snuttefilt för vuxna.

Det är intressant att de bevis som manifesterar hat inom SD är – argument, debatt och vilja att förändra svensk politik. Inte tillstymmelse till olaglig aktivism kan i den tjocka boken påvisas. Jag skulle vilja att Tamas framlagda ”bevis” ställdes mot dokumentation av vänsterns agerande. De våldsbejakande vänsteraktivister som stöds av stora medieredaktioner och som enligt Janne Josefsson där kallas ”våra” aktivister. Hos dem har demokratisk debatt bytts till motsatsen i form av våld, hot och totalitärt förakt emot diskussion och argumentation.

Denna våldsbejakande och kriminella aktivism som vänstern härbärgerar blundar etablissemangen för, eftersom de inte utgör ett hot mot deras ställning. Nej, det är de laglydiga socialkonservativa som ska stämplas som ”pöbel”, inte de som verkligen tillgriper antidemokratiska metoder på vänsterkanten.

Det säger något om hur hotade etablissemangen känner sig av Sveriges idag tredje största parti.

I Expressen beskrivs Kent Ekeroth som ”termometern i SD:s röv”. Vad avslöjar inte den vulgära formuleringen? Jo, den blottlägger ett djupt hat mot att demokratin fungerar, förakt mot att småfolket med sin rösträtt rör om i maktens grytor på ett sätt som de utmanade makthavarna ogillar. De vill, likt den gamla adeln, sitta lugnt och stilla vid köttgrytorna och slippa utmanas av uppkomlingar.

Det är därför de hatar Kent Ekeroth och Sverigedemokraterna.

Men kom ihåg, blint hat och förakt är inte konstruktiva känslor. När etablissemangen hatar svenska folket för deras val av Sverigedemokraterna blir Tamas mest en termometer på deras blindhet inför framtidens krav och väljarnas behov.

Dick Erixon
2016-11-02