Aldrig har antalet svenskar som tycker utvecklingen går åt fel håll varit så många som nu. Detta trots att ekonomin går bra med hyfsad tillväxt. Skälet är att tilliten och sammanhållningen urholkas, skriver Dick Erixon i ledare.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har sedan 1987 i mätningar ställt frågan, ”Om du tänker dig Sverige fem år framåt, tror du att det blir bättre eller sämre att leva i det här landet?” 54 procent svarar något sämre eller mycket sämre i den senaste mätningen. Det är högsta andelen sedan mätningarna började.
Även andra mäter framtidstron och de landar också på att fler än hälften av folket anser att Sverige går åt helvete. Novus gjorde sin senaste mätning i september 2016 och där svarade 57 procent att utvecklingen går åt fel håll. Ipsos och SOM får liknande svar.
– Minskad framtidstro hos befolkningen riskerar att leda till en ökad misstänksamhet mellan människor och lägre förtroende för samhällsinstitutioner, säger Svante Werger från MSB till Svenska Dagbladet.
Men andra delar av etablissemanget hånar den folkliga opinionen.
– Det är lite ironiskt eftersom vi förra året hade 1960-talstillväxt och det går faktiskt rätt bra för den svenska ekonomin, säger statsvetarprofessor Henrik Oscarsson.
Ironiskt?
Etablissemangen tror att pengar är allt som räknas. De har fel. Relationerna mellan medborgarna i ett samhälle, gemenskapen och sammanhållning, är central för att skapa en känsla av trygghet och framtidstro. Och denna relation är hotad. Sammanhållningen utmanas av en migrationspolitik som skapar osäkerhet om vad som gäller.
Enligt World values survey har den i Sverige så utpräglade tilliten mellan människor börjat sjunka, från 65 procent till under 60 i den senaste mätningen, enligt Forskning och Framsteg.
Ett skäl till utvecklingen är enligt SOM-institutets mätningar att oron ökat både för antalet flyktingar och för ökad rasism i samhället. Det är som en tvåstegsraket. Den förstnämnda oron är en reaktion på det direkta händelseförloppet, antalet migranter ökar kraftigt. Den andra oron är en reaktion på de effekter detta händelseförlopp kan förväntas få – ökade motsättningar mellan olika grupperingar i samhället.
Etablissemangen bryr sig inte om den förstnämnda oron. Och spär på den senare. Genom att ytligt skrämma med varningar om rasism, utan att definiera, problematisera och sakligt diskutera, demoniserar man och driver på uppfattningen om ökade motsättningar mellan grupper.
Det leder till slutsatsen att Sverige är på väg mot sammanbrott i relationerna mellan människorna i landet. Det blir till en nedåtgående spiral, där oron urholkar framtidstron och ökar misstänksamheten, som i sin tur spär på oron, och så vidare.
Hur bryter man denna destruktiva dynamik? De etablerade partierna tror att det handlar om att ge glättade och optimistiska budskap. Men överslätande tongångar fördjupar bara föraktet för styrande etablissemang. Och spär på oron och misstänksamheten.
Ledarskap handlar om att säga sanningen om tillståndet i landet. För dem som vill ha en stor migration handlar det om att öppen medge påfrestningarna. Svenska familjer kan inte räkna med att deras vuxna barn kan flytta hemifrån, eftersom alla lediga lägenheter behövs för nyanlända. Föräldrar måste räkna med att barn som inte kan svenska kommer kräva skolsystemets resurser i större utsträckning, vilket gör att svenska familjers barn får räkna med sämre utbildning. Pensionärer måste räkna med att inte få några förbättringar, eftersom nyanlända behöver försörjningsbidrag.
Ett sådant sanningssägande skulle bryta spiralen av oro och misstänksamhet. Men politikerna undviker till varje pris att säga sanningarna, eftersom man räknar med att då förlora väljarstöd. Socialdemokratiska och moderata väljare skulle bli fly förbannade över att höra att deras barn måste stå tillbaka för andra prioriteringar. De skulle kräva att politiken förändras.
Men eftersom etablerade partier inte vill ändra politik, avstår man från att säga sanningen. Man tror sig komma undan, men priset för att föra folket bakom ljuset är högt. Det leder till den ökade oro och minskade tillit som mätningarna uppvisar.
I grunden handlar förlorat framtidshopp om att styrande politiker under falsk flagg driver en politik som strider mot deras väljares bästa. För att återfå tillit och hopp måste politiken återvända till sanningssägande. Därifrån kan svenska folket sedan göra informerade vägval, om global öppenhet eller återupprättad samhällsgemenskap är viktigast.
Dick Erixon
2016-11-08