En av de nordiska ländernas främsta framgångsfaktorer har sedan länge varit låg brottslighet. Statens viktigaste uppgift är att upprätthålla lag och ordning, skriver Tomas Brandberg.
Ibland är det svårt att veta exakt hur många brott som begås, men vad gäller mord kan man inte vifta bort trenderna med anmälningsbenägenhet eller liknande som kan grumla statistiken. Runt 1990 begicks i Sverige knappt 1,5 mord per 100 000 invånare och år, vilket för bara några år sedan nästan hade minskat till hälften. Det är denna utveckling man ibland hänvisar till när man säger att Sverige har blivit tryggare.
Problemet är att vi ser ett mycket dramatiskt trendbrott på bara två-tre år. Prognosen för i år är 150-160 mord, vilket per invånare blir mer än rekordåren 1989 och 1991. Och då har ändå sjukvården blivit bättre på att hantera livshotande skär- och skottskador.
Till saken hör att den ”normala” utvecklingen, med fler övervakningskameror och bättre utredningsmetoder, borde ha inneburit en fortsatt minskning av antalet mord. Istället pekar kurvan uppåt, trettio års preventivt arbete har rullats tillbaka på bara ett par år.
Vi noterar också, gällande mord, en solklar överrepresentation av så kallade utanförskapsområden. Frågan är om man inte utsätter sina söner för en säkerhetsrisk genom att flytta från till exempel Turkiet till någon av Sveriges segregerade förorter. Besvikelsen måste vara total i många migrantfamiljer, som ville ge sina barn en ljusare framtid men istället fick se sina söner dras in i våld och kriminalitet.
Antalet kvinnor i hela Sverige som uppger att de utsatts för sexualbrott ökar markant. År 2014 uppgav 1,8 procent av tillfrågade kvinnor att de utsatts för sexualbrott, förra året var den 3,0 procent enligt BRÅ och vi kan troligen räkna med en ytterligare ökning i år. Denna utveckling är högst sannolikt sammanflätad med det faktum att tiotusentals ensamkommande, rotlösa, sysslolösa män från länder mer förvirrad syn på västerländska kvinnor nyligen har kommit till Sverige. Varför är reaktionen så lam?
Samtidigt som mord och sexualbrott ökar, bara för att nämna just dessa exempel, tilltar krisen inom polisväsendet. Nyligen publicerade Sydsvenska dagbladet uppgifter om att det i invandrartäta Malmö i genomsnitt tar 374 dagar i Malmö från det att en polisanmälan görs tills åklagaren kan fatta beslut om eventuellt åtal. Det är kollaps och haveri.
Malmö är värst drabbat, men vad händer när vi har fem eller tio Malmö i Sverige? Vi är på väg dit och vi översköljs redan i stort sett dagligen av nyheter om den nya brottsligheten. Förra helgen sparkades en tioåring i Hörby ned av ”tonårskillar” mitt på ljusa dan och utsattes för en skenavrättning med en soft air gun. Det här är onormalt och oacceptabelt.
Regeringen prioriterar polisens arbete alldeles för lågt – anmärkningsvärt mot bakgrund av många rena idiotsatsningar i regeringens budget – och polisen har dessutom ett ifrågasatt ledarskap i form av S-märkte rikspolischefen Dan Eliasson. Vi kan notera att Eliasson som rikspolischef tvingas hantera den invandrarrelaterade brottslighet som han bidrog till under sin tid som generaldirektör för Migrationsverket.
De senaste fem åren har andelen uppklarade brott i Sverige fallit från anmärkningsvärt låga 18 procent till ännu lägre 14 procent, en utveckling som förväntas fortgå. Man ska inte skylla ”allt” på migrationen, men det är verklighetsfrånvänt att inte se kopplingen mellan grov brottslighet och den sociala misär som vi helt medvetet har importerat under decennier.
Berörda makthavare, vi talar här om politiker och tjänstemän från vänster till höger, bör erkänna sitt odiskutabla ansvar för den ökande brottsligheten. Det man kan göra som enskild medborgare är att utkräva ansvar via röstsedeln. Sverigedemokraterna vill tillföra resurser så att vi på några års sikt kan få ytterligare 7000 poliser och givetvis också genomföra mycket mer restriktiv migrationspolitik, åtgärder som borde ha skett för länge sedan. Satsningen på fler poliser utgör kostnadsmässigt bara en bråkdel av de summor som Migrationsverket har slukat de senaste åren.
Tyvärr kommer det att bli värre innan det blir bättre. Vad händer när alltfler inser att polisen inte hinner utreda de brott som begås? Alltför många kommer att tvingas förstå hur vilseledda de har varit och priset blir högt. Och nu handlar det inte om ekonomiska uppoffringar utan om fysisk trygghet, som vi inte kan mäta i läsk och pizza.
Statens allra viktigaste uppgift, som sagt.
Tomas Brandberg