Är inte det svenska också det katolska?

Efter påvens Sverigebesök finns skäl att behandla frågan om katolicismens roll i Sveriges tidiga historia. Idéhistorikern Lars F Eklund ger ett perspektiv som sällan framkommer.

När påven Franciskus besökte Sverige slog det mig att det fanns något märkligt i det svenska etablissemangets sätt att bemöta besökaren. Inte så att media var särskilt kritiska. Snarare tvärtom. Nej, det märkliga låg i hur främmande besökaren och hans ämbete verkade vara för dem.

Mer främmande än ett statsbesök från en främmande makt. Det var snarare som ett besök från en främmande planet.

Så låter det också ofta i svenska medier när man rapporterar från något som kallas den katolska världen, med ett tonfall som låge den västan om solen och östan om månen. Hur är det möjligt i ett land som dock var katolskt i 500 år och på djupet formades av den katolska kristdendomens tro, värderingar och kultur?

För så var det ju. En gång var, som Tegnér påpekade, blott barbariet fosterländskt. Det var en värld av hedendom, träldom, brudrov, nävrätt, holmgång och människooffer.

Men vad den världen – Svithiod, Ultima Thule – än var för något så var det inte Sverige. För Sverige fanns inte ännu. Sen kom kristendomen och den katolska kyrkan.

Den kom med hemvändande handelsmän och krigsmän. Och med deras fångar. Den kom med missionärer från påven, från kejsaren och från kyrkan i England.

Så tändes ljusen runt om landet och trons utbredning kan följas i runstenarnas kors, i det kristna gravskicket och i det allt tätare nätet av kyrkor. Och med den kristna tron kom det kristna kungadömet, på samma sätt som i övriga Nordeuropa, när kyrkans lära om den fredsbyggande och rättskipande kungamakten slog rot.

Sverige föddes.

Med den katolska kyrkan och kristna kungamakten kom sedan tio Guds bud, edsöreslagar och fridslagar, med den kanoniska rätten kom embryot till rättstatens procedurer, synliga i till exempel domarreglerna. Ur de katolska församlingarnas sockenstämmor föddes det lokala självstyret.

Kvinnor fick rättigheter, såsom samtycke till äktenskap, arvsrätt och egendomsrätt. En ny omsorg om svaga, sjuka och utsatta manifesterades i helgeandshus, hospital och betämmelser om tiondets användning för de fattiga. Läsekonst, arkitektur, musik, skolor och till sist ett eget universitet civiliserade landet.

Med klostren kom nya nyttoväxter, teknik och jordbruksmetoder som bidrog till en kraftig befolkningsökning. Kyrkans lära att man hade rätt att göra väpnat uppror mot myndigheter som blivit tyranniska gav råg i ryggen åt allmogen.

Den nya nation som byggdes av det katolska kungadömet var samtidigt inte något isolerat och navelskådande utan inlemmades i en internationell tros-, värde- och rättsgemenskap bland andra nationer i kristenheten och svenska representanter deltog i de koncilier som var den tidens Europaparlament.

De stora främmande tankeströmningar som senare vällt in över landet, främst protestantism, absolutism, liberalism och marxism, har alla hamnat i konflikt med de värden som grundades under denna tid, gnagt på dem och reducerat deras inflytande. Men de har aldrig kunnat utplåna dem helt och har till sist knådats ihop med dem och adderats till dem, snarare bara ersatt dem.

I dag präglas fortfarande bottenplattan i vårt samhälle av det katolska arvet i människosyn, i uppfattningar om rätt och fel, i grundläggande samhällsmönster, i almanackan som ytterst är baserad på det romerska kalendariet och i årets rytm av högtider varav de allra flesta härrör från den katolska tiden.

Och nej, det är inte gamla asahögtider som hjälpligt getts en kristen fernissa, för det är högtider som kyrkan firade i århundraden innan tron kom till oss överhuvudtaget.

Det är när jag tänker på detta arv som det slår mig varför påven – och det katolska – upplevs som främmande av många. En paradox.

Det är för att det katolska arvet är så grundläggande för oss idag att vi inte tänker på det som katolskt.

Det är för oss idag helt enkelt svenskt. Kanske det svenskaste av allt.

Då infinner sig ju frågan: När Sverige i vår tid präglas av en viss förvirring kring sin nationella identitet, när postmodernt sekulärt flum får vårt samhälle att erodera inifrån samtidigt som ryssen och islamismen hotar utifrån, då kanske man skulle ta en ny titt på den tankevärld och den institution som en gång byggde riket?

Lars F Eklund