Analys: Minoriteterna gav Trump segern

Det var inte vita män utan kvinnor och minoriteterna som lyfte Trump till presidentposten. Av vallokalundersökningarna framgår en rad fakta som strider mot identitetspolitikens föresatser, skriver Henrik Gustafsson.

Så har det återigen varit presidentval i USA. Det 58:e i ordningen för att vara exakt. Aldrig tidigare har ett amerikanskt presidentval fått så stor uppmärksamhet i vår omvärld och aldrig tidigare har jag skådat en så smutsig valrörelse som den mellan Donald Trump och Hillary Clinton.

Trots att det är ur svensk kontext jag följt valrörelsen har det förvånat – och många med mig – hur mycket energi och pengar som investerats i så kallad negative campaigning. En förvåning trots att den typen av kampanjarbete i USA är mer regel än undantag.

Förvirring i valanalyserna
Många eftervalsanalyser har gjorts, och nästan lika många analyser påvisar med all tydligheten varför vi sett en total förvirring och oförståelse över att Donald Trump blivit vald till USA:s nästa president.

Verklighetsförankringen lyser med sin frånvaro, och avståndet mellan eliten och den genomsnittliga invånaren är milslångt.

Det finns ett antal faktorer, menar jag, som förklarar Hillary Clintons valförlust, samtidigt som det finns en grundläggande ideologisk förklaring som alltjämt får genomslag på politikområde som politikområde.

Identitetspolitiken avvisades
Identitetspolitiken utgår ifrån att människor klassificerar sig själva utefter dennes sociala sammanhang eller gruppering. Exempel på dessa är; ras, etnicitet, klass, religion liksom kön och könsidentitet.

Utgångsläget – och målet – är att ur ett normkritiskt perspektiv göra normkritiken till norm. Sociala konstruktioner (exempelvis anses kön vara en social konstruktion) är centralt och överordnad biologiska skillnader i stort. I västvärlden finns idag en tämligen högljudd rörelse vars liv kretsar kring just identitetspolitik.

Primärt riktar man sitt agg emot gruppen vita män. Ironin är naturligtvis total när den så kallade antirasistiska vänstern är dem som åter lyfter fram hudfärgen på den politiska agendan. Och som konstant pratar om hudfärg, något vi dagligen kan ta del av i sociala medier.

Inte ”vita män”
De analyser som gjorts, inte minst i Sverige, gör gällande att Donald Trump vann valet tack vare ”de vita männen”. Detta är en analys som backas upp av Sveriges före detta statsminister Fredrik Reinfeldt (AB 9/11-16) där han uttrycker sig på följande sätt: ”Den mäktigaste väljaren i vår tid verkar vara den arga vite mannen. Nu har han också avgjort att Donald Trump blir USA:s president”.

Fredrik Reinfeldt har uppenbarligen välkomnat den vänstervridna identitetspolitiska diskursen. Det är också ett sällan skådat hyckleri han ger uttryck för. Samtidigt som han angriper människor utefter deras hudfärg och kön går han i bräschen för ”Vi och dom”-tänkandet genom att klumpa ihop människor till en enhetlig homogen gruppering – ergo per default samma åsiktsyttringar.

I fredags (11/11-16) tog jag del utav Karin Peterssons senaste alster på Aftonbladets ledarsida. Petersson konstaterar två saker; Att valet av Donald Trump måste(!) ses som en rasistisk motreaktion mot Barack Obama, samt att vänstern gladeligen kopierat Trumps budskap i ett försök att ge den vite mannen återupprättelse. Därtill konstaterar hon att detta är en livsfarlig politik.

Karin Petersson har rätt i att identitetspolitiska och rasistiska konspirationsteorier är farliga om de får politiskt fotfäste. Nu var det dock inte det hon menade, trots allt.
En snabb googlesökning visar att det inte bara är identitetspolitik Karin Petersson sysslar med, hon tolkar den också fel. Det framgår med all tydlighet att Barack Obama personligen faktiskt har är tämligen populär.

Minoriteter stöder Trump
New York Times har redovisat en stor mängd data från den vallokalundersökning som Edison Research utfört med 24.000 svarande. Uppgifterna är detaljerade och det framgår med all tydlighet att identitetspolitiken fått sig en ordentlig törn. Dessutom framgår att Karin Petersson, Fredrik Reinfeldt och många med dem, är ute och cyklar.

De cyklar inte ens på samma planet. I undersökningen framgår vilka som röstat på Hillary Clinton och Donald Trump, samt i relation med 2012 års vallokalundersökning dåvarande republikanska och demokratiska presidentkandidater, det vill säga Barack Obama och Mitt Romney.

Värt att notera, med anledning av det statistiska underlaget Trump/Romney, är att rasistiska och fascistiska angrepp knappt förekom under 2012 års valrörelse. Då var en av angreppsytorna som demokraterna utnyttjade att Mitt Romney var konservativ.

Så, vad säger siffrorna?

Donald Trump ökade det republikanska stödet inom gruppen svarta med 7%.

Donald Trump ökade det republikanska stödet inom gruppen latinamerikaner/latinos med 8%.

Donald Trump ökade det republikanska stödet inom gruppen asiater med 11%.

Grundmurat förakt för mot oliktänkande
Således kan vi konstatera följande: Identitetspolitikens förespråkare (som Reinfeldt och Petersson m fl) vittnar inte bara om oförmågan att läsa de siffror som finns att tillgå. De visar också ett grundmurat förakt emot en grupp människors (vita män) vars röst borde ha samma värde som personer inom den/de grupper de föredrar.

Deras så kallade analyserna är dessutom helt enkelt har fel. De grupper som avgjorde valet, och således att USA:s nästa president är Donald Trump, var minoritetsgrupperna.

Jag är inget fan utav Donald Trump men däremot är jag ett ihärdigt fan utav saklighet såväl som hederlighet.

Det minsta man kan begära är att analyser och återrapportering utgår ifrån den data som finns tillgänglig. Därtill vänder jag mig emot identitetspolitiken och den vänster vars samhällspolitiska analyser utgår ifrån hudfärg och kön.

Ur det perspektivet är det för mig glädjande att ta del av statistiken i vallokalundersökningarna och där konstatera att identitetspolitikens åsiktsyttringar ej fick gehör nog för att avgöra ett presidentval. Som socialkonservativ nationalist, vars grundprincip bygger på inkludering – motsatts till identitetspolitik som bygger på uppdelning av människor – kan jag inte annat än glädjas utav detta faktum.

Det är helt enkelt så att hederligt, vanligt folk har tröttnat på att bli tillsagda vad de får och inte får tycka. Något vi i allra högsta grad känner igenom oss i.

Henrik Gustafsson

*

För den som vill förkovra sig ytterligare i eftervalsanalyser kan jag rekommendera Jan Kallberg, PhD, disputerad statsvetare och jurist verksam i USA: Här är Hillarys sju strategiska misstag samt New York Times Election Exit polls.