Smutskastning och relationsspel dominerar svensk politik just nu. Förklaringen är att en fokusering på sakpolitik obarmhärtigt skulle visa vems politik som genomförs. Och det är det sista etablissemangen önskar, skriver Dick Erixon i ledare.
Expressens ledarredaktion är, med all rätt, irriterad på att svensk politik utvecklats till ett relationsspel. I artikeln Befria politiken från relationskomiken skriver man:
”Blir det ett samarbete med M eller får Åkesson nobben? Och vad menar Jan Björklund med att han kan tänka sig att sitta i regering med Socialdemokraterna – har alliansen förvandlats till ett ”öppet förhållande”? Kommer äktenskapet mellan S och Miljöpartiet hålla, eller är Stefan Löfven sugen på skilsmässa? (…) Ibland påminner det mer om en romantisk komedi med krystad intrig, än en seriös debatt om Sveriges framtid.”
Tidningen menar att det vore mycket bättre att först bestämma vilken politisk inriktning man ska ha, och sedan se sig om efter samarbetspartners.
Vem kan vara emot det? Verkar ju rimligt och självklart.
Så, varför sker det inte?
Därför att de gamla partierna, när de väl bryter sin paralysering och faktiskt gör något, genomför Sverigedemokraternas politik.
Det som för ett år sedan var hemsk rasistisk och främlingsfientlig politik är nu en politik som både den rödgröna regeringen och flertalet av allianspartierna står bakom: gränskontroller, tillfälliga istället för permanenta uppehållstillstånd, begränsningar i anhöriginvandring, krav för försörjningsstöd och så vidare.
Sverigedemokratisk politik och inriktning har under 2016 fullständigt dominerat riksdagens beslut i viktiga avseenden och dessutom haft mycket stor uppslutning.
Det är självfallet så att varken statsminister Stefan Löfven eller oppositionsledaren Anna Kinberg Batra vill erkänna att de kastat sin egen politik överbord för att istället lagt fram och röstat igenom mycket av det som Sverigedemokraterna föreslagit sedan många år.
Ett sådant erkännande vore förödande för den egna självkänslan och trovärdigheten. Hellre då flytta fokus från sakpolitiken, där SD vunnit en total seger, till relationslekar och smutskastning av enskilda personer. Man avleder uppmärksamheten från vad som faktiskt händer i praktiken.
Här har dessa partier och massmedier funnit ett gemensamt intresse i att vältra sig i maktspel och anse det viktigare att nagelfara och ifrågasätta vissa enskilda uttalanden än att diskutera landets framtid. Smutskastning och relationslekar har blivit en dimridå bakom vilken de gamla partierna gömmer sig och hoppas att väljarna inte ska efterfråga några svar om sakpolitik kring bostadsbristen, arbetslösheten, fattigpensionärerna, poliskrisen, sjukvården och alla annan offentligt finansierad service som förfaller.
Om denna undanmanöver lyckas är demokratin i fara. Men det mesta talar för att väljarkåren inte går på denna billiga smutskastningstaktik. Väljarna kommer att ställa makthavarna till svars för att välfärdsservicen inte fungerar som den borde.
Och återigen finns svaren hos Sverigedemokraterna. Många färre miljarder borde gå till flyktingförläggningar och nyanlända, många fler miljarder borde gå till dem som byggt landet och blivit utlovade en god offentlig välfärdsservice.
Dick Erixon
2016-10-18