Vad blir minnet efter Donald Trump?

Oavsett om han vinner presidentvalet eller inte kommer Donald Trump att bli hågkommen som den som på ett helt nytt sätt adresserade den omvälvning som alla med rötter i Europa står inför.

Vem avgör minnet efter en person? Är det samtiden eller framtiden? De människor som har en uppfattning om Donald Trump kommer att ange olika anledningar till sitt omdöme. Idag dominerar verkliga och inbillade skandaler, idag är fokus att vinna ett val till varje pris och ofta utan hänsyn till anständighet eller hederlighet. Som betraktare är jag utelämnad till en vinklad rapportering vars sanningshalt det är nästintill omöjligt att pröva.

Trumps uttalande om kvinnor, om hur han fräckt tar för sig är stötande, men det är inget jag tror kommer att påverka bilden av honom i historiens backspegel.

Givetvis finns det motståndare som vill att Trump ska bli hågkommen som den siste mansgrisen, den siste vite mannen som förtrycker kvinnor, färgade, svarta och hbtq-världen och som representerar en maktordning från igår, och så vidare.

Dessa åklagare är självsäkra och håller krampaktigt i Hillary Clintons hand för att kunna fortsätta på den inslagna vägen mot ökad globalisering, avveckling av stabila nationalstater och en uppluckring av alla värden som byggt västerlandet.

Som samtida opinionsbildare, som en vän av USA, är jag emellertid övertygad om att rapporterna om de senaste veckornas skandaler inte kommer att bli Trumps eftermäle. Han kommer istället bli hågkommen som den kandidat eller president som på ett helt nytt sätt adresserade den omvälvning som alla med rötter i Europa står inför.

Hans kritik av de finansintressen som länge flyttat arbetskraftsintensiv produktion till låglöneländer och hans höga stämma mot den brutalt genomförda omstöpningen av de flesta länder med övervägande europeisk befolkning, är befriande. Han förefaller vilja ge sitt stöd till de krafter i Europa som motarbetar den påtvingade förändringen som destabiliserar Europa.

Trump synes förstå att den accelererande globaliseringen leder till sämre livsbetingelser för mänskligheten och att den trasar sönder tilliten mellan människor och ökar förmögenhetskoncentrationen.

Det mångkulturella samhällets brister och skavanker har hamnat i debattens centrum. Riskerna för inre splittring och samhällsupplösning har för första gången i ett amerikanskt presidentval inte skyfflats under mattan.

Han har för första gången sedan kalla kriget ställt sig bakom ett nationellt projekt i motsats till skadlig globalisering, han ger sin välsignelse till nationen som en garant för stabilitet och trygghet, han lyfter fram den som en gammal och beprövad del av västerlandets sociala verklighet.

Genom sitt tydliga försvar av den skötsamma och strävsamma amerikanens intressen sätter han fingret på behovet av balans mellan rättigheter och skyldigheter. Det går inte att ostraffat lägga ständigt nya bördor på de arbetsammas axlar.

Trump vänder faktiskt på hela den etablerade maktens problemformulering genom att tala om en omvänd diskriminering riktad mot alla bärare av den västerländska civilisationen, ett slags straffaktion mot det arbetande folket.

Han trycker på en öm punkt när begreppet demokrati i hans ögon under lång tid har missbrukats av en liten maktelit med säte i de beslutande församlingarna. Om hur den etablerade makten levt i maskopi med medierna, hur alla som haft ambitioner att komma någonstans i makten korridorer eller i samhället överhuvudtaget tvingats vakta sin tunga, hur en tysthetens samförstånd fått breda ut sig och skapat en frustration som endast kan jämföras med den som rådde bakom järnridån innanför kommunistblocket före murens fall 1989.

För mig är det tydligt att Trump vill vitalisera folkstyret genom att tala till amerikanerna som myndiga väljare, inte försöka fostra dem eller strömlinjeforma opinionen, inte kasta fraser i ansiktet på väljarna för att vinna stöd för fortsatt massinvandring. På så sätt försöker han återerövra folkets tilltro till folkstyret.

Donald Trump är enligt min mening den förste ledaren i modern tid som tar bladet från munnen och talar om behovet av en ny inriktning för västerlandet, han talar om vad som pågår på ett uppfriskande sätt och förhoppningsvis blir detta hans eftermäle.

Uffe Hansen