Medierna är i djup kris. Snuttifieringen och jakten på klickvänliga rubriker är snart allt som finns kvar. Och sådant klarar vem som helst av att producera. Medierna utplånar sitt eget existensberättigande, skriver Dick Erixon i ledare.

Kan den som aldrig sagt något man skulle skämmas över om det trycktes i tidningen räcker upp en hand! Tänkte väl det. Inga uppsträckta händer. Ingen av oss människor är alltid på topp, vi tänker inte alltid på hur ett skämt en lördagskväll eller ett utfall av ilska i biltrafiken skulle låta om Expressen tryckte det i morgondagens tidning.

Jakten på förlupna yttranden från privatlivet är lägsta formen av journalistik. I synnerhet om skälet till jakten är att försöka komma åt politiker som medieredaktioner inte lyckas sätta dit på annat sätt, men bestämt sig för att smutskasta.

Det har blivit en trend där medierna leker moraliskt indignerade, ”hur kunde han säga så?!!!”, ”vad säger det om henne som person?!!?”

Just nu är Sverigedemokraterna extra utsatta, eftersom medierna genom att kalla sin oetiska journalistik för kampanjjournalistik legitimerar indignationsspelet i syfte att uppnå ett visst politiskt resultat snarare än att förmedla nyheter. Medierna vill inte skildra partiet utan försöka stoppa partiets framgångar i folkopinionen genom att lyfta fram enskildas mindre rumsrena ord från privatlivet.

Det är inget annan än smutskampanj i McCarthy-anda. Lyckligtvis fungerar det inte särskilt väl, eftersom allmänheten tappar förtroendet för journalister som under falsk flagg agerar ideologiska propagandister istället för att sakligt och opartiskt förmedla nyheter. Väljarkåren ser också skillnad på privata snedsteg, som vi alla gör, och vad som är avsiktlig och planerad politik.

Om man vill ”avslöja” makthavare och dem som gör anspråk på makt i allmänna val, borde man ge politiken mer tid i medierna. Längre och djupare intervjuer med framträdande partiföreträdare på olika områden som ekonomi, juridik, socialpolitik och andra områden. Motsatsen till nuvarande snuttifiering som gör att alla kan komma undan om politikens innehåll.

Det krävs mer för att medierna ska kunna ge fullödiga bilder av de olika politiska alternativ som väljarna sedan kan värdera och göra sina val utifrån.

Längre och djupare samtal skulle också ge lika villkor. Idag upplever många att etablissemangen gynnas och får komma undan i medierna, medan utmanarna hårdgranskas. Detta sker säkert i förhoppningen om att det ska gynna de etablerade makthavare som journalisterna sympatiserar med, men tro mig, det resulterar i exakt motsatsen.

Medborgarna är förbannade på mediernas partiska agerande, på den kampanjjournalistik som tror sig kunna skriva väljarna på näsan vad de ska tycka. Denna förmyndaranda med totalitarismen näraliggande mentalitet kommer aldrig att få förtroende hos ett fritt folk.

Medierna borde, istället för att försöka undergräva förtroendet för vissa partier, satsa på en samhällsbevakning som antar utmaningen att ”avslöja” alla partier genom att få dem att lägga fram hela vidden av sina värderingar, ambitioner och samhällssyn. Istället för att anklaga vissa för dolda agendor borde alla parter tvingas bevisa vilka de egna uppfattningarna är.

Politik är alltid att prioritera. Den som hävdar att man är för allt gott är en lögnare. Goda mål står alltid i vägen för andra goda mål. Det är avvägningen mellan olika och oförenliga goda mål som utgör politikens kärna. Här finns mycket spännande att analysera om alla politiska aktörer. I synnerhet om man bryter övertygelserna mot den snabbt förändrade verklighet vi lever i. Vad är genomförbart? Vilka värderingar är viktigast när världen förändras?

Se där, mängder med spännande frågor som medierna skulle kunna ställa och förmedla till befolkningen. Det skulle också ge journalistiken en tydlig roll som väl hanterad skulle stärka journalistikens anseende.

Dick Erixon
2016-10-29