3   +   1   =  

Men vad säger detta om Svenska Akademin? Att de inte tror på sin egen produkt, att de inte tror att den seriösa litteraturen kan väcka tillräckligt intresse i sig själv, skriver Simon O Pettersson.

Det har funnits åtskilligt att vara kritisk till i Svenska Akademins arbete på senare år. Priset till Bob Dylan visar dock på mer långtgående problem än så. Det ställer hela den litterära kulturen i fråga.

Jag har ibland varit kritisk mot Svenska Akademin. I denna publikation har jag kritiserat invalet av Sara Stridsberg. Flera pristagare på senare har också väckt frågor; mest av allt kanske extremfeministen Elfride Jelinek, vars monomana och meningslösa ordkaskader är en plåga att läsa.

Trots detta fick jag en chock, när jag hörde årets pristagare annonseras. Man undrade: hade man hört rätt? Var det ett skämt i väntan på att det riktiga priset skulle annonseras?

Men nej, man hade verkligen hört rätt. Det är verkligen Bob Dylan som är årets pristagare. Popsångaren Robert Zimmerman, mera känd som Bob Dylan, född 1941 i Minnesota, hade verkligen fått priset. Hade han fått det för sitt knappt lästa prosalyriska arbete Tarantula som kom ut på 60-talet eller för sina memoarer? Nej, det var verkligen hans popsånger som givit honom priset. Det framgick om inte annat av motiveringen – att han ”skapat nya poetiska uttryck inom den amerikanska sångtraditionen”.

Detta ställer frågor av en helt annan art än tidigare.

Priset till Elfride Jelinek bör nog helt enkelt uppfattas som ett ideologiskt motiverat pris till feminismen. Svenska Akademin ville visa att man noga åtlydde den akademiska vänsterns senaste fatwor. Invalen av Sara Stridsberg och Lotta Lotass måste uppfattas på samma sätt. Nu reser man i stället ett altare till den amerikanska populärkulturen.

Vad är det egentligen som hänt?

För det vore absurt att betrakta Bob Dylan som en ”poet” eller hans låttexter som ”litteratur”. Det visar sig om man försöker läsa hans texter i tryckt form, utan stöd av musik. Det är fullkomlig icke-litteratur och skulle vara omöjlig att publicera som sådan. Kända stycken som ”Blowin’ in the Wind”, ”Forever Young” och ”The Times They are a-Changin” avslöjar sig redan i titeln som hopkok av slitna klyschor. Det finns också uppgifter om att Dylan ibland skrivit texter på så kort tid som femton minuter, vilket verkligen inte kommer som någon överraskning.

Att detta inte är någon litteratur i nobelklass eller någon litteratur över huvud taget är så självklart, att det egentligen inte kräver någon omfattande bevisning, men något mer utförligt exempel bör givas. Vi kan citera första strofen i ”Just Like a Woman”; det blir inte bättre, utan det reparativa elementet förstärks bara.

Nobody feels any pain
Tonight as I stand inside the rain
Ev’rybody knows
That Baby’s got new clothes
But lately I see her ribbons and her bows
Have fallen from her curls
She takes just like a woman, yes she does
She makes love just like a woman, yes she does
And she aches just like a woman
But she breaks just like a little girl.

Detta är en enkel nödrimmad låttext, vars syfte är att skapa en hit. Det gör man genom att försöka banka in en rad i lyssnarens huvud – i detta fall ”just like a woman”. Det finns ingen möjlighet att försöka göra något mer komplicerat eller subtilt. Det skulle ju kunna göra att texten inte omedelbart sätter sig i lyssnarens huvud.

Så fungerar kommersiell musik och det är inget att bråka om. Men varför har den fått nobelpriset i litteratur? Jag tror man måste förstå det som ett slags PR-kupp. Som ett försök att få maximal uppmärksamhet.

Men vad säger detta om Svenska Akademin? Att de känner sig föranledda till så billiga grepp för att få uppmärksamhet. Jag tycker det visar på en väldig svaghet. Att de inte tror på sin egen produkt, att de inte tror att den seriösa litteraturen kan väcka tillräckligt intresse i sig själv.

Om inte Svenska Akademin, vars varumärke bygger på att man står upp för valspråket ”snille och smak”, vågar stå upp för litteraturen är det verkligen illa ställt. Man måste se det som en kris för den litterära kulturen.

Simon O. Pettersson