I Afrika och Asien skulle man inte acceptera att nya förorter med européer växte fram och trängde undan lokalbefolkningens kultur. Inkräktarna hade fördrivits, som fransmännen i Algeriet, som engelsmännen i Indien. Men anklagelser om kolonialism eller imperialism framförs inte när liknande utveckling drabbar Europa.
Under min skolgång fick jag ofta höra om betydelsen av kritisk distans och att vara vaksam till allt som framförs i TV, radio eller tidningar. Vi fick lära oss att granska och betrakta allt detta med kritiska ögon.
Vem är avsändaren och vilka intressen försvaras?
Alla har värderingar och många använder de för att vinna genomslag. De riktigt förslagna eller fräcka väjer inte för lögner för att få oss att välja väg. Hur lång tid har gått från att en berättelse levereras tills den återberättas?
Redan i skolan mötte jag gnissel i sanningsdeklarationerna. Jag fick lära mig att det fanns ”konstruktiv” kritik och att det kritiskt förhållningsättet jag tog för givet inte omfattade allt. Den fria tanken, den förutsättningslösa prövningen, var kantad av undantag.
Den officiella uppfattningen är att konstruktiv kritik av migrationspolitiken är att den inte är tillräckligt ”generös”. En destruktiv kritik är varningsord om att svenska folket, med rötter i Sverige i generationer, riskerar att förlora sitt land. När blev det egoism att försvara rätten till sitt land? När blev det destruktivt att värna ett Sverige vi i generationer känner igen som ett lyckosamt koncept, ett fridens eller trygghetens hemort?
Det officiella Sverige använder begrepp som finns för att cementera diskussionen och få den att cirkulera runt de problem som gynnar etablissemanget. Asylrätt, flykting eller asylsökande är begrepp som smugit sig in i svenska språket och som frekvent används av rättighetsfundamentalister.
Genom att låta dessa begrepp utgöra grunden för allt som sägs om migration och Sveriges framtid skyms sikten för vad som är väsentligt för alla med en nationell grundsyn. Sedan länge hamnar Sverige och svenska folket rätt och rättigheter i bakvattnet och fokus ligger på vilka rättigheter andra folk har i Sverige.
För att vidga diskussionen, som äntligen fått fart genom de alternativa mediernas framväxt, kan vi inte endast blicka bakåt och avslöja den totala brist på samtal som dominerat i flera decennier, på de etablerade mediernas svek, på deras lögner, utan höja blicken och fråga oss om inte de begrepp som används är utformade som ett medel att fortsätta ett förtryck av den nationella oppositionen. Begrepp som fungerar som en våt filt över frågan om vad som är svenska folkets rätt och rättigheter.
Varför tar vi inte upp begrepp som på ett tydligt sätt åskådliggör vad som händer genom folkomflyttningarna från Asien och Afrika till Europa? I professor Åke Holmbergs rikt illustrerade världshistoria beskrivs kolonisationens historia. Holmberg lyfter fram två skilda kolonisationsoperationer.
Den ena är en successiv överflyttning av folk från ett område till ett annat. Ursprungsbefolkningens livsrum beskärs och deras livsbetingelser försämras genom en överflyttning av rättigheter till de nya invånarna. Undanträngningen av ursprungsbefolkningarna i Australien, USA eller Kanada är exempel som visar råheten genom den ständiga reträtt som drabbar till en början inte ont anande ursprungsfolk.
Den andra varianten är en plundring av ett territoriums råvaror genom att låta de bli en del av kolonisatörernas berikning av sig själva, varvid ett exempel är kolonisationen av Indien.
Vad har detta med vår tid och vårt territorium att göra? Vad är helt centralt i en samhällsekonomi om inte landets samlade tillgångar: råvarorna? Det är de som förädlas och blir till produkter som kan säljas i den ständiga tävlingen om vem som tillverkar bäst till konkurrenskraftiga priser.
Råvarorna har funnits länge och har exploaterats av flera generationer. Staten ska säkerställa att råvarorna utnyttjas på ett hållbart sätt. I den lilla världen med familjen i centrum känns resonemanget igen, eftersom detta är ett ständigt pågående arvskifte. Invandring är mot denna bakgrund en överflyttning av rätten till våra råvaror – de ökar inte inom samma territorium, men avkastningen ska fördelas på fler. Är detta hushållning, är detta rättvisa mot nuvarande och framtida generationer?
Varför har statsledningar i historiens backspegel gått i krig för att få tillgång till eller försvarat territorium: råvarorna? Länge var länder nästan helt beroende av sitt territorium för folkets försörjning. Huvudregeln i all mellanmänsklig kontakt har varit försvar av territoriet eller exploatering av nya områden för att säkerställa den egna överlevnaden. Har denna naturlag upphört att existera för att ett antal kulturmarxister förklarat att så är fallet?
Min kritiska observation landar i ett nytt perspektiv på migrationspolitiken.
Vad är det för rättvisa att folken i Afrika och Asien ska frikopplas från ansvar för sina liv genom att få tillgång till våra resurser, genom att inte behöva städa framför egen dörr? Vad är det för moral som ger stöd åt att Europa ska vara den enda kontinenten i världen där ingen del av den exklusivt ska tillhöra européerna?
I Afrika och Asien finns det många länder som är endast deras, där deras befolkningar dominerar totalt, där det inte finns stora förorter med européer, där gatubilden signalerar Afrika eller Asien, där deras regeringar aldrig skulle acceptera att detta ändras. Tvärtom. Om detta skulle ske hade en ny kamp mot kolonialism eller imperialism startat.
Demonstrationer hade arrangerats, massmedia hade börjat fäkta med sina pennor mot de europeiska inkräktarna och den orättfärdiga kolonisationen. Européerna hade fördrivits, som fransmännen i Algeriet, som engelsmännen i Indien.
Jag menar att vi måste våga resa frågan om inte det som pågår och har pågått de senaste fyra decennierna är kolonisation av Europa?
Uffe Hansen