Sedlar är en kulturform som ingen kan undvika och de säger något om hur vi ser på oss själva och vår historia. Om de nya sedlar som nu kommer ut i handeln får man hoppas, att de inte är en god mätare på det allmänna kulturtillståndet i landet, skriver Simon O Pettersson.
I dagarna har de svenska hushållen fått hem information från Sveriges riksbank om de nya sedlarna. Den innebär att också 100- och 500-kronorssedlarna byts ut nu i oktober; tidigare har redan de övriga valörerna bytts ut. Det finns all anledning att kritisera den ohistoriska och populistiska inställning som här kommer till uttryck.
Det kan tyckas som en bagatellartad cykelställsfråga, detta med de nya sedlarna. Att det är en fråga som tar fokus från det verkligt väsentliga samhällsproblemen, särskilt som allt fler betalningar sker med kort. Dock, så länge sedlar är legala betalningsmedel (och vi som månar om den personliga integriteten hoppas att de skall vara det länge till), kan man inte undkomma intrycket att sedlarna har betydelse som kulturförmedlare – det är en kulturform som ingen kan undvika.
Hur uppmärksamt människor faktiskt tittar på motiven inser man av det faktum att slangordet ”en Selma” för en tjugolapp har fått spridning. Hur många som på grund av enbart detta läser hennes romaner är oklart, men alla vet i alla fall hur hon ser ut, vilket nog inte gäller till exempel Gustaf Fröding eller Verner von Heidenstam. Vem vet – hade vi haft Viktor Rydberg på en sedel så hade han kanske betraktats som den levande författare han förtjänar att vara och inte som en döende sådan?
Oavsett vilken direkt effekt ett sedelmotiv kan ha säger de något om hur vi ser på oss själva och vår historia. Det säger också något, om hur vi vill uppfattas av utländska besökare och invandrare.
De flesta av de nya sedlarna har redan tagits i bruk. Nu i oktober byts också 100- och 500-kronorssedeln ut. Visst har det förekommit en diskussion om detta, men den har varit ytlig och fokuserat på oväsentligheter. Mest uppmärksamhet har operasångerskans Malena Ernmans ilska fått. Hon tyckte att det var olämpligt att Birgit Nilsson framträdde på femhundrakronorssedeln i en scen hämtad från Valkyrian, den andra delen av Richard Wagners tetralogi Nibelungens ring. Hon ansåg att Wagners antisemitism borde göra ett sådant arrangemang omöjligt, och visade därmed den för en operasångerska kanske litet oväntade uppfattningen att konsten är underordnad politiken – i alla fall denna gång.
Själv blev jag också upprörd, men av en helt annan anledning. Jag ställer mig frågande till valet av motiv.
De gamla sedlarna hade följande motiv på framsidan: Selma Lagerlöf, Jenny Lind, Carl von Linné, Karl XI och Gustav Vasa. Baksidorna har något motiv som anknyter till personen i fråga. Viktigast att framhålla är baksidan av femhundrakronorssedeln som är den enda baksida som pryds av en icke-fiktiv person – Christopher Polhem (så teknikerna har också fått sitt lystmäte).
De nya – den observante noterar att en ytterligare sedel har tillkommit – har i stället: Astrid Lindgren, Evert Taube, Greta Garbo, Ingmar Bergman, Birgit Nilsson och Dag Hammarskjöld. Baksidorna pryds av landskapsbilder.
Vissa urvalskriterier har använts. Det första, och det är det absolut värsta är att alla personer har varit verksamma under ett enda århundrade, nittonhundratalet. Kan man tänka sig ett mer ohistoriskt kriterium?
Man dömer ut större delen av vår egen historia utan någon vettig anledning. Vår tradition och kultur är tydligen inte viktig. Hur skall man kunna motivera det yngre släktet att engagera sig i historieundervisningen, om staten sänder ut sådana signaler? Det tycks vara ett utslag av obildad nutidsfetischism av sämsta slag.
Nästa kriterium är att alla skall vara kulturpersonligheter. Som vän av de sköna konsterna borde man kanske inte ställa sig helt avvisande till detta, men det bryter samtidigt med en sedeltradition som inte är oväsentlig – kungen som den som garanterar mynt och sedlars värde. Jag hade gärna haft i alla fall några kungar kvar.
Kommen så långt kan man fråga sig, vad för slags kulturpersonligheter det här egentligen är.
Mest överraskande är kanske Dag Hammarskjöld, som de flesta, trots hans vida litterära och religiösa intressen, nog mest associerar med politiken. Om vi förbiser denna egendomlighet, som jag inte kan förklara, och i stället söker förklara de övriga, tror jag här, att det är ett annat kriterium som spökar: att de skall ha folklig förankring.
Vi har här en barnboksförfattare, en vispoet, en filmstjärna, en regissör och en sångerska. Man får intrycket att vuxna personer inte läser böcker. Denna form av populistiskt ”folkliga” hänsyn, som i själva verket visar en föraktfull inställning till folkets bildningsnivå och försvårar de möjligheter till förbättringar i folkbildningsavseende som faktiskt är möjliga, är ingen vacker syn.
Kunde man inte få åtminstone en verklig representant för kulturen huvudgenre, litteraturen?
Dessutom verkar det finnas ett sista, mer underförstått kriterium: att lika många män som kvinnor skall finnas på sedlarna. Detta är absurt, då även den mest inbitne feminist måste medge, att de flesta framgångsrika på kulturens område har varit män.
Så för att sammanfatta är beslutet om de nya sedlarna ytligt, ohistoriskt, populistiskt och politiskt trendkänsligt. Man får hoppas att detta inte är en god mätare på det allmänna kulturtillståndet.
Simon O. Pettersson