Nordiska ländernas framgångar kan förklaras av sociala och kulturella faktorer, och de var som störst före 1970-talets omfattande skattehöjningar. Därmed inte den socialistiska politik många i utlandet förknippar med Sverige. Tomas Brandberg har läst ny bok om svenska modellen.
När jag var doktorand på Chalmers hade jag runt 2003 en högmotiverad student vid namn Nima Sanandaji, som dessutom kom att hjälpa mig i mitt doktorandprojekt. I ett senare skede hade jag under en period koppling till en tankesmedja som han drev.
När detta jävsförhållande är klarlagt vågar jag mig ändå på att recensera hans bok Debunking Utopia: Exposing the Myth of Nordic Socialism. Boken har fått goda eller mycket goda recensioner i över hundra internationella pressklipp, inklusive Financial Times och Foreign Affairs. En tidigare version av boken, ”Scandinavian Unexceptionalism”, har översatts till åtminstone sju språk och förekommit i alltifrån The Economist till Forbes och Wall Street Journal. Mot bakgrund av detta har den väckt förvånansvärt lite uppmärksamhet i Sverige, vilket är lite synd.
Boken riktar sig till en publik i USA, där de nordiska länderna har ett skimmer av socialistisk utopi över sig och den är förmodligen mycket informativ i det perspektivet. Men boken är minst lika intressant ur svensk synvinkel.
Enligt Sanandaji är det inte höga skatter som har grundlagt Sveriges välstånd, tvärtom svarar Sveriges och övriga nordiska länders ekonomier ungefär som kan förvänta sig på skattetrycket. Stark tillväxt relativt resten av världen har ägt rum i perioder med lägre skatter, medan perioder med högt skattetryck har inneburit stagnation.
Den nordiska framgången beror istället på något helt annat, nämligen sociala och kulturella faktorer. Detta är kanske den största hyllningen av nordiska samhällen jag någonsin har läst i en intellektuell kontext, ett högst välkommet inlägg i debatten i en tid då det är högsta mode att förneka att svensk kultur över huvud taget existerar.
Nordiska länder präglas, enligt Sanandaji, av hög arbetsmoral och social tillit, vilket i sin tur hänger samman med geografin samt det faktum att länderna varit kulturellt homogena. De höga skatterna har inte hjälpt oss och om man jämför med skandinaver som tagit med sig sin kultur till USA – där skatterna är lägre – så har dessa genom hårt arbete klarat sig väsentligt bättre än de släktingar som stannade på hemmaplan. De har idag högre inkomster och lägre andel fattiga.
Faktaunderlaget är mycket omfattande, själv fastnar jag av någon anledning för följande. I Sverige saknar 20 procent av alla över tjugofem år gymnasieexamen. Motsvarande siffra för svenskamerikaner är tre procent! Jag tror att detta utmanar inte bara bilden av Sverige bland USA:s vänsterintellektuella, utan även vår egen självbild. Vi anser att det är välfärdspolitiken som ger oss generell utbildning, men analysen i Debunking Utopia säger något helt annat.
Nima Sanandaji gör också en tämligen nykter analys av den svenska migrationskrisen, som han utan omsvep kallar ”självförvållad” (self-inflicted). Detta är förstås ett kapitel där vi som följer svensk politik redan känner till det mesta, desto mer märkligt måste Sverige som land te sig i ett internationellt perspektiv.
Följande reflektion gör jag helt själv. Om nu en nordisk, någorlunda enhetlig kultur är en så viktig del av vår ekonomiska framgång, sammanhållning och välfärd, vart är vi i så fall på väg idag?
Tomas Brandberg
Se mer: Financial Times, Foreign Affairs, National Review, Cato institute, Weekly Standard.