Mångfaldsbarometer från Gävle högskola bekräftar Sverigedemokraternas problemformulering men ställer också märkligt förvirrade frågor om mångkultur, skriver Dick Erixon i ledare.
Inom olika etablissemang förnekas att det finns någon specifik svensk kultur. När Sverigedemokraterna, som enda parti, hävdar motsatsen utsätts man för smutskastning i medierna och stämplas som rasister.
Men hur eniga etablissemangen än är mot SD som parti, har de inte övertygat svenska folket om att de saknar kultur och därför ska hylla utländska kulturer. Tvärtom stärks landets befolkning i övertygelsen om att svensk kultur och tradition ska försvaras.
Vid Gävle högskola ansvarar man för en Mångfaldsbarometer som sedan 2005 undersökt svenskarnas attityd till etnisk mångfald. Och årets resultat visar tydligt att svenska folket blir allt mer negativa till mångfald så som den predikats från de etablerade partierna och medierna.
Var tredje ifrågasätter att människor med en annan bakgrund ska ha samma rättigheter som landets ”egen befolkning”, som frågan mer än lovligt luddigt formuleras i årets Mångfaldsbarometer.
– När politikerna och nästan alla partier svängde i frågan och stängde gränserna så förstod jag att det skulle leda till en förändring i svenskarnas syn på invandrare. Jag hade dock inte trott att den skulle vara så här stor, säger Fereshteh Ahmadi, professor i sociologi till Svenska Dagbladet.
En av de största förändringarna är attityden till påståendet att ”Alla människor med utländsk bakgrund som kommer hit måste ges samma sociala rättigheter som landets egna befolkning”. Stödet för detta gigantiska bortskänkande av svensk välfärd har minskat från 77 procent 2014 till att vara 55 procent av de tillfrågade i år.
Det är inte en särskilt djärv gissning att stödet har minskat ytterligare 20 procent till nästa år. Det kan ses som en långsam tillnyktring i folkdjupet om att svensk välfärd inte kan vara öppen för hela världens befolkning att nyttja. Sverigedemokraterna får här rätt på ännu ett helt central politiskt område, hela välfärdssystemets moraliska grund, medan de gamla partierna har svårt att erkänna hur fel de har och har haft i årtionden.
Mångfaldsbarometern formulerar dock frågor som blandar samman olika aspekter på ett beklagligt sätt. Exempelvis om de tillfrågade är positiva eller negativa till ”att det i samhället finns människor med annan bakgrund och kultur än den svenska”.
Sverige har alltid haft inslag av människor med annan bakgrund och kommer alltid att ha det. Ett visst inslag av inflyttning, liksom utflyttning från Sverige, är naturligt och ofrånkomligt. Detta borde inte vara en fråga som ställs i samband med migration. Det kan skapa förvirring både bland de tillfrågade och för dem som ska analysera svaren. Migrationspolitiken handlar inte ”om” det kommer att finnas människor med annan bakgrund, utan ”hur stor andel” som landet klarar av att inkludera.
Historiskt sett ha andelen utlandsfödda varit under fem procent, men är nu uppe i 17 procent av befolkningen. Med den förda politiken kommer förmodligen mer än 20 procent att snart vara födda utanför Sverige. Utifrån verkligheten blir frågan huruvida det ska ”finnas” människor med denna bakgrund helt meningslös. Det avgörande är istället frågan om proportioner.
Jag tror missförstånden kring Sverigedemokraternas politik finns just här. De ”antirasistiska” aktivisterna tror att den som är emot en ökad andel människor från andra kulturer också skulle vara emot eller till och med fientlig till människor med annan bakgrund. Det är ett så grovt missförstånd att det är obegripligt att det ständigt upprepas. Det beror antingen på bristande intellektuell förmåga eller är avsiktligt missledande av taktiska skäl.
Mångfald kan bara bestå om olika kulturer kan bibehålla sina karaktäristika, vilket bara kan ske om de var och en dominerar det samhälle där de tillämpas. Om man, så som ”antirasistiska” aktivister vill, sammansmälter dessa olika kulturella traditioner upphör mångfalden och resultatet blir en sörja där ingen kan urskilja några från något annat.
Hela definitionen av mångkultur i vår tid har blivit ett missfoster som skapar motsättningar i sig själv.
Dick Erixon
2016-10-23