Vilken feministisk politiker har uttryckt solidaritet med den gruppvåldtagna kvinnan i Visby? Svar – ingen. En gruppvåldtäkt av en handikappad kvinna utförd av asylsökande män stämmer inte med det gängse mediala narrativet.
För ungefär en vecka sedan höll några svenska killar kvar en rullstolsburen asylsökande kvinna på en toalett i Visby. Under ett antal timmar tvingades hon av allt att döma ha sex med flera av dem och hon mådde, förståeligt nog, oerhört dåligt efteråt. Att hon frivilligt skulle ha gått med på detta är otänkbart, men åtal väcks inte eftersom kvinnan i paralyserat tillstånd varken hade skrikit eller gjort tillräckligt motstånd. Männen har släppts.
Detta har föranlett konvulsioner bland journalister och opinionsbildare. Fackeltåg har hållits, Feministiskt initiativ har demonstrerat och upprop har skrivits under av kända personer. Krav på lagändringar – ”lex Visby” – har i starka ordalag framförts och rättsväsendets agerande ifrågasätts på varje ledarsida och i varje TV-soffa.
Ni vet förstås att jag vänder det inträffade upp-och-ned. Offret var infödd gotländska och gärningsmännen var asylsökande från ett muslimskt land, vilket ingen förnekar. Men vi vet alla att fackeltågen och uppropen hade varit verklighet om gärningsmännen varit svenskar. Gärningsmännens etnicitet avgör om något är värt att uppmärksamma.
Jag går på intet vis i god för alla svenska män, det finns dokumenterade sexualbrottslingar även i denna grupp. Ett brott är lika avskyvärt oavsett vem som begår det och ingen individ ska dömas utan förundersökning och rättegång (exakt vem gjorde exakt vad?) som i det här fallet osannolikt nog inte verkar bli av.
Vi måste i vilket fall understryka att situationen är djupt otillfredsställande. När tillämpningen av lagen så kraftigt strider mot det allmänna rättsmedvetandet blir folk arga, det är ju självklart. De här våldtäkterna, varav många troligen förblir oanmälda och okända, är det logiska resultatet av att vi har bjudit hit tiotusentals rotlösa, ensamkommande män, varav många driver genom samhället som tickande testosteronbomber.
Folk har alltså all anledning att ställa makthavarna till svars. Och att åtal inte kan väckas eftersom den handikappade och skräckslagna kvinnan som hållits fast av flera män inte presterade tillräckligt motstånd är mycket anmärkningsvärt.
Jag vill sätta fingret på de dubbla måttstockar som sedan länge präglar det mediala etablissemanget. Med reservation för att någon avgörande omständighet skulle ha gått mig förbi – inget tyder på det – så är det inträffade en oerhörd skandal, vilket just nu borde väcka en enorm debatt. I stället tonas det hela ned av etablerade media av den enkla anledningen att en gruppvåldtäkt av en handikappad kvinna utförd av asylsökande män inte stämmer in på det gängse mediala narrativet. ”Fel” sida av debatten kan tänkas vinna anhängare, vilket till varje pris ska förhindras.
För ett par år sedan hade vi något som till en början framstod som omvända roller. En muslimsk kvinna förmodades ha blivit utsatt för ett brott av en svensk ”islamofob”. Ja då blev det just fackeltåg, allmän indignation och solidaritetsyttringar av feministiska politiker, tills det visade sig att kvinnan högst sannolikt var mytoman. Då blev det tyst.
Vilken feministisk politiker uttrycker solidaritet med den gruppvåldtagna kvinnan i Visby!? Svar – ingen. Ett vämjeligt hyckleri är vad det är.
Journalisten Cecilia Hagen har i en krönika i Expressen kallat sverigedemokrater och högermoderater för mänskliga brunråttor som borde tas av daga med gift. Alla inser vilket ramaskri det hade blivit om en SD:are hade skrivit något liknande om någon grupp i samhället. Även SD:s partiledning skulle agera mycket resolut mot ett sådant språkbruk, men Expressens ansvarige utgivare ryckte på axlarna åt Hagens utspel. Listan på sådana jämförelser kan göras oändlig.
Jag ser syftet med de dubbla måttstockarna. Det är en del i opinionsbildningen för generös asylmigration och ett led i kampanjen mot Sverigedemokraterna. Problemet är väl att det har blivit alldeles för uppenbart nu, vilket allt fler ju rimligen genomskådar. Dessutom förstår folk att man försöker manipulera dem.
Är det för mycket begärt att få en medial bevakning och en offentlig debatt som utgår från verkligheten precis som den ser ut? Där sunt förnuft och rena sakförhållanden trumfar offrens och gärningsmännens etnicitet och religionstillhörighet? Just detta tror jag att de allra flesta skulle vara överens om, men alltså inte landets nyhetsredaktioner.
Tomas Brandberg