Statsministern har inlett en personlig offensiv i Mellanöstern. Han har smittats av den internationella miljön och av att umgås med statsmän.

Löfven är inte sen att nämna att han minsann träffat och talat med den och den för att på så vis förhöja sin egen prestige. Men Löfven saknar de statsmannaegenskaper och den förmåga som krävs för att skapa respekt och förtroende.

Han besökte nyligen ledarna för Saudiarabien. Det framhävs ofta att Sverige har en feministisk regering och utrikesminister Margot Wallström har stolt framfört att Sverige för en feministisk utrikespolitik vid sidan av att vara en humanitär stormakt. När hon påpekade att Saudi var en diktatur fick hon på pälsen och det uppstod diplomatiska fnurror på tråden. Nu skall Löfven ställa till rätta.

Utan att överdriva kan man säga att Saudi befinner sig så långt ifrån att vara feministiskt som man rimligen kan komma. Ingen kan undgå se att kvinnor hålls nere och förtrycks i detta stora arabland.

Saudi är inte heller en demokrati utan en absolut monarki, en diktatur med alla normala mått mätt. Landet saknar inte endast demokratiska inslag av folkligt inflytande. Man omfattar inte mänskliga rättigheter i den mening begreppet uppfattas i den civiliserade, världen. Man har dödsstraff och vilka med fördel utmätes medelst halshuggning.

Det är inte endast grova våldsbrott som renderar dödsstraff utan även för oss obegripliga brott såsom; homosexualitet, apostasi (avfall från Islam), trolldom och magi!

Feminister, genusflummare och liknande göre sig inte besvär i Saudi, såvida de har livet kärt. Även om delinkventer undgår att bli ett huvud kortare kan de piskas offentligt. I de fall antalet utmätta piskrapp är så många att den drabbade riskerar att dö eller få obotliga skador kan piskningen delas upp i omgångar så att vederbörande får möjlighet att återhämta sig innan piskningen återupptas. Särskilt kvinnor kan behöva sådana uppehåll i pryglingen. Ett sannskyldigt uttryck för regimens barmhärtighet!

Religions-, tryck- och yttrandefrihet är ju också rättigheter som anses omistliga i utvecklade demokratier och fria samhällen. I Saudi gäller endast Islam, någon annan religion tillåts inte. ”Dumheter” som fackföreningar, politiska partier och strejker är okända begrepp i detta förlovade land.

Innan amerikanska geologer hittade olja här i slutet av 1930-talet var ökenlandet ett primitivt och fattigt stamsamhälle av medeltida karaktär och inte särskilt mycket har i grunden förändrats sedan dess förutom att landet vunnit på Lotto via sina enorma tillgångar av olja och gas.

I Saudi finns Islams två heligaste platser, Kaban i Mecka och Muhammeds grav i Medina. Landet är en teokrati där Koranen och vissa hadither är helt styrande och ersätter demokratisk lagstiftning. Redan på 1700-talet ingicks en pakt mellan en religiös rörelse ledd av Muhammad ibn Abd al Wahhab (wahhabism) och klanen Saud.

Pakten består än i dag och där wahhabismen är en extrem och fundamentalistisk tolkning av Islam. Sekten står sunni närmast varför man är direkt dödsfiender med den shiitiska delen av Islam som dominerar i bland annat Iran, Irak och Jemen.

Professorn i islamisk teologi vid Uppsala universitet, Mohammad Fazlhashemi, uttryckte sig nyligen på följande vis; ”Om man skall kalla stater vid dess rätta namn, så är inte minst Saudiarabien en diktatur, det är ingen tvekan om det”.

Uppenbarligen har Löfven nu för avsikt att ställa saker till rätta i Mellanöstern. Hans bristande kunskaper och erfarenheter samt hans klumpighet gör dock att förhoppningarna bör ställas mycket lågt. Han säger sig nu inte vilja sätta etiketter på länder. I andra sammanhang har han inte visat någon återhållsamhet när det gäller att ”etikettera”, jag tänker främst på hans omdömen om det demokratiska partiet Sverigedemokraterna.

Intervjuad i samband med sitt Saudibesök hoppade grodorna mer än vanligt frekvent ur munnen på Löfven; ”Sen är det klart att det finns, liksom i Sverige, hinder för kvinnorna”.

För att ytterligare förklara sig undslipper sig Löfven följande; ”Bristande fungerande äldreomsorg gör att kvinnors möjligheter försämras då de får gå ned på deltid eller sluta arbeta”.

Löfven har alltså mage att jämföra kvinnornas betryckta situation i Saudi med situationen i Sverige i det uppenbara syftet att nedtona Saudis nedvärderande behandling av kvinnor! Han avslutar det hela med att säga; ”Det är viktigt att se att vi är två skilda samhällen. Här (i Saudiarabien) har man en utveckling som man gör på sitt vis”.

Uttalandena är så befängda och så klumpigt formulerade att de inte förtjänar några ytterligare kommentarer.

Så gick färden till Irak och den stora koalitionen i striden mot IS där Mosul nu står på tur att befrias. Sverige har skickat 35 personer som skall syssla med utbildning och träning och därmed inte onödigtvis utsätta sig för krigets faror. Nu gör Löfven stor sak av att den svenska kontingenten skall öka till 70 personer.

Löfven framhäver att han minsann träffat statsledare som är mycket glada för Sveriges insatser. På den berättigade frågan om Sverige inte kunde göra mer, t.ex. bidra med Jas-plan för kommunikationsändamål svarar Löfven att ”koalitionen är ett stort pussel och alla är så tacksamma för Sveriges insatser”. I stället för att svara redigt på den berättigade frågan påpekar Löfven att vi skall uttrycka beundran och respekt för våra soldater i Irak. ”Vi måste se helheten och vi skall vara stolta och världen tacksam då vi ju fördubblar vår insats.”

Reportrar på plats i stridens hetta upplyser Löfven om att de sett tecken på saudisk närvaro i befriade områden, d.v.s. områden som hållits av IS. Det handlar om såväl folk som material och Saudi kallas här för ”legala Daesh”, det ”lagliga IS”!

Löfven slår dövörat till och konstaterar att Sverige skall samarbeta med Saudiarabien. Han får då den elakt retoriska frågan om vi även skall samarbeta med IS? De inbäddade reportrarna konstaterar dessutom att under pågående strider utbildar de svenska soldaterna i vapen som inte finns till hands eller där ammunition saknas. Men nej, i Löfvens låtsasvärld gör vi en heroisk insats och får så mycket beröm.

Det sagda visar hur pinsamt det blir när politiker sätter sig på höga moraliska hästar och sedan inte lever upp till sitt självförhärligande.

Man tjatar öronen av oss väljare under stridsropen; demokrati, feminism, jämlikhet, allas lika värde, humanitär stormakt, mm, mm. Men i praktiken betyder det ingenting, absolut ingenting.

Vår statminister är en tom kastrull som skramlar och svamlar på det mest obegripliga vis. Antingen gör man klart för folket att man inte avser att lägga sig i andra länders inre angelägenheter och därför obekymrat kan göra affärer med vilket land som helst eller också står man upp för all den godhet man hänvisar till i sina programförklaringar och i sin retorik. Ju fortare vi kan befrias från denna ynkedom, desto bättre.

Olof Hedengren