Kristina från Duvemåla kände hemlängtan och sorg över att ha förlorat banden bakåt. Idag upplever vi folkomflyttningar utan motstycke, men de som upplever sorg över allt som går förlorat känner ofta skam över sina känslor. Varför, frågar Uffe Hansen.

Frågan om rätten till sorg kan vid en första anblick förefalla lätt att besvara. Ingen kan väl vara så grym att kraft och energi används för att tabuera sorgen?

När anhöriga går bort sluter nära och kära upp för att ge tröst och ingjuta nytt hopp. Det är lätt att leva sig in i den vanmakt och saknad som infinner sig när en människa som varit sammanvävd med det egna livet försvinner. Många samtal, flera ömma stunder, men också liv och kiv gör outplånliga avtryck. När jag för några år sedan förlorade min far var stödet helhjärtat och jag mötte överallt förståelse och medkänsla.

En annan sorg som ingen höjer på ögonbrynen inför är hemlängtan. När jag som nittonåring läste Wilhelm Mobergs böcker om invandrarna, utvandrarna, nybyggarna och sista brevet till Sverige mötte jag denna sorg. I mitt minne etsades särskilt de utvandrade svenskarnas längtan hem till Sverige.

När Kristina från Duvemåla på sin dödsbädd längtade efter smaken av ett astrakanäpple fick äpplet symbolisera sorgen av att aldrig få återse sitt hemland, aldrig vandra på de vägar som hon själv och hennes släkt vandrat, aldrig känna doften om våren då grönskan sprakade på vidsträckta ängar, aldrig möta det invanda och trygga. Kristina kanaliserade sin sorg och saknad genom smaken av ett äpple.

I den sista boken i sviten, Sista brevet till Sverige, ligger Carl Oscar i sin säng på ålderns höst. Han tittar ut genom sitt fönster och ser sina barnbarn leka utanför. Han ser tillbaka på sitt liv och ser inte odelat positivt på de förändringar han bevittnar. Sorgen över allt som går förlorat i exilen lämnar honom ingen ro. Han har oåterkalleligt kapat banden bakåt, han har lämnat den omgivning som präglat hans förfäder och kvar finns vemodet.

Min far pratade med stigande ålder allt oftare om sin längtan efter den lilla ö i Norge där han föddes, levde och verkade under fösta decennierna i sitt liv före flytten till Sverige. Det var som om tiden hade hunnit ifatt honom. Han kände sig inte riktigt hel förrän han fick återse sin hembygd.

Carl Oscar eller Kristina från Duvemåla, min far från Hvasser i Norge flyttade från en plats på jorden dominerad av européer till en annan plats på jorden där européer var en majoritet. Ändå kände de att något hade gått förlorat. Idag upplever vi folkomflyttningar utan motstycke i vår historia, men de som upplever sorg över allt som går förlorat känner ofta skam över sina känslor. Varför?

Onda krafter, som vill beröva oss rätt och rättigheter, agerar åklagare och förpestar det offentliga samtalet.

Genom att använda värdeord som de på egen hand och utan opposition laddar med innehåll får de majoriteten inom de nordiska folken att förtränga sin sorg, att bli berövad fröjden av att äga ett land som förändras med viss kontinuitet och där en generation ersätter en annan, utan att behöva känna att de successivt trängs undan. Att tro att människorna på vår kontinent inför en omstöpning i massinvandringens spår inte ska känna spår av uppgivenhet och saknad är antingen naivt eller ondskefullt.

Risken är att sorgen övergår till passivitet. Det är lättare att fly en illa fäkta. Redan känner jag folk som flyttar från områden som drastiskt förändras till andra områden där de fortfarande får känna sig hemma, trygga eller säkra. Samtidigt slutar de ofta att titta på TV eller konsumera nyheter för att uppleva illusionen av ett mindre förändringstryck. De köper sig sinnesro genom att inte behöva konfronteras med en förändring de ofta inte haft något inflytande över eller tillräckligt kunnat påverka.

Alla människor reagerar olika på sorg. Därför fördömer jag ingen som väljer isolering framför aktivism. Däremot väljer jag inte den vägen. Jag väljer i sorgen att blicka framåt, att inte låta de krafter segra som försämrar livsvillkoren i världen, för oss och framtida generationer. Arbetet att förvandla jordens folk till en samling rotlösa konsumtionsmaskiner är en ond handling och jag eftersträvar en bättre värld. Mot denna bakgrund står jag på barrikaderna.

Uffe Hansen