Stefan Löfven reste till Saudiarabien för att fjäska för diktaturens kreatur. Han vill dock inte kalla landet en diktatur. ”Jag vill inte sätta etiketter på länder”, sade han. Han vill inte säga det, fast det är sant alltså.
Han tycker däremot att det är helt okej att sätta etiketter på partier, åtminstone ett parti. Han kallade Sverigedemokraterna ett nazistiskt parti. Och det är inte sant.
Vi har en statsminister som brister i respekt för sanningen och verkar mer intresserad av det politiska spelet. Inte heller har han någon stor respekt för svensk demokrati. Det framkom inte minst när han meddelade att han tänker insistera på att sitta kvar som statsminister efter valet 2018.
Snacka om arrogans. Samma arrogans som han ger uttryck för i sitt beteende mot Sverigedemokraterna och dess väljare. Mest fula ord, knappast någon debatt i sak.
Jag undrar hur de förtryckta i Saudiarabien känner sig när Löfven sitter där och flinar inställsamt med deras tyranner och bödlar. Jag undrar hur de fritänkare känner sig som försmäktar i den islamistiska diktaturens fängelsehålor. Hur kvinnorna känner sig som som blir agade av sina män och inte får gå ut utan tillstånd och inte får älska vem de vill. Dessa kvinnor, som hoppas från stöd av ett sekulärt, jämställt land som Sverige, men istället får se att vi finansierar islamisk fundamentalism med skattepengar.
I år beviljades till exempel Sveriges Förenade Muslimer (SFM), en ultrakonservativ islamisk grupp, 535 200 kronor i bidrag av staten för att ”motverka islamofobi”. I en SFM-föreläsning riktad mot unga muslimer under rubriken ”Kvinnan i islam” säger föreläsaren att kvinnor ska täckas och hållas dolda och att kvinnor som inte gör så är mindre värda. Han säger att mannen måste vakta ”sin” kvinna och inte låta andra titta på henne. Hederskultur, alltså. Vi betalar för den.
De förtryckta i Saudiarabiens vrede skulle knappast minska om de fick veta att Löfven inte vill ha något att göra med ett demokratiskt parti som Sverigedemokraterna för att det skulle ha fel ”värdegrund”. Vad är Löfvens värdegrund värd när han inte kan kalla en vedervärdig diktatur för en vedervärdig diktatur?
Det är ganska liten skillnad mellan Islamiska staten i Irak och Syrien (IS) och Islamiska staten i Saudiarabien (ISS). Kalifatet leds av en kalif medan Saudiarabien leds av en kung. I båda staterna har man ambitionen att följa Koranen och profeten Muhammeds lära till punkt och pricka. Det betyder att kvinnan ska lyda sin man, annars kan hon agas. Det betyder att en man kan ha fyra fruar. Det betyder ingen yttrandefrihet. Det betyder halshuggning och prygel. Det betyder heligt krig.
Islamiska statens heliga krig, eller jihad som det heter, känner vi till. Den saudiska regimen för just nu sitt heligt krig i Syrien, där man stödjer jihadisterna (dock inte rivalen Islamiska staten) i kampen mot Assad, och i Jemen där man urskiljningslöst bombar civila för att hålla de ”kätterska” shiamuslimerna nere.
Visst, IS är ett omedelbart hot mot Europas säkerhet. Dess fanatiska anhängare kan slå till när som helst. Men det är Islamiska staten i Saudiarabien (ISS) också. Den är ett hot genom att den finansierar islamistisk extremism i vårt land. Den står bakom extremistiska moskéer och delar ut stipendier till unga muslimer för att studera i Saudiarabien.
En saudiskutbildad missionär, det finns många, blev känd för en bredare publik i maj 2012 när Uppdrag granskning filmade med dold kamera i Uppsalamoskén. Abdul Wadud, en av moskéns mera omtyckta predikanter, gav då en misshandlad kvinna rådet att be sin man om förlåtelse för att hon provocerat honom. Dessutom skulle hon absolut inte kontakta polisen.
Man ska inte blanda in svensk polis. Den representerar ju den icke-islamiska staten och har ingen auktoritet över muslimer. Vi har ingen svensk opinionsundersökning att tillgå, men en ny brittisk undersökning visar vad brittiska muslimer tycker.
Onsdagen den 13 april i år sände Channel 4 en dokumentär med rubriken ”What British Muslims really think” som redovisar undersökningen. Resultaten är oroväckande. Det framkommer bland annat att 66 procent av de tillfrågade inte skulle rapportera till polisen om de kände någon som var på väg att bli inblandad i terrorism. Det kan bero på att man känner större lojalitet till den egna gruppen än till det icke-muslimska samhälle man lever i. Man är engelsman, eller för all del även fransman, belgare och svensk, men bara på pappret.
Detta kan förklara hur Salah Abdeslam, den belgiske jihadisten av marockanskt ursprung som var med vid attacken mot Paris den 13 november 2015, kunde hålla sig undan rättvisan hela fyra månader, innan han greps i den ”mångkulturella” stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Paris borgmästare Anne Hidalgo menade att hon var säker på Abdeslam skyddades av sina ”bröder” i Molenbeek.
”Gå inte till polisen!” Det är den typen av värderingar som sprids i Sverige av en saudiskutbildad imam med stort inflytande över muslimska ungdomar. Som sagt, det finns många sådana imamer och de blir fler hela tiden. Den saudiska regimen betalar dem. Och Löfven, som borde stå på de förtryckta kvinnornas sida, sitter och myser med denna regim.
”Vi har relationer med många länder. Det är inte alla som vi delar uppfattning med, men vi avbryter inte dialogen för den sakens skull”, har statsministern sagt. Det låter som en nödvändigt pragmatisk hållning. Men varför gäller det inte alla demokratiska partier i Sverige? Och Sverigedemokraterna är ett parti som faktiskt står socialdemokratin nära i vissa frågor. Principfasthet och ärlighet är två värden som inte verkar ingå i Löfvens tolkning av det ständigt missbrukade ordet ”värdegrund”.
Mohamed Omar