Många kritiserar LO för att man samordnar sina lönekrav och särskilt satsar på de lågavlönade. En sådan strategi är omöjlig med den invandring av lågutbildade som Sverige hittills har kännetecknats av. Det vet alla, men det sägs inte högt, menar Dick Erixon i ledare.
Logiken i samhällsdebatten är att svenska arbetare ska stå tillbaka och betala notan när hundratusentals migranter behöver bostad, välfärd och jobb, medan de som tillhör etablissemangen ska få dra nyttan av dem genom att lönerna för servicetjänster pressas ner till slavlöner.
Här finns en gemensam nämnare mellan arbetarrörelsen och socialkonservativa: det är inte rätt att låta de sämst ställda i samhället betala för de besuttnas önskemål om billig arbetskraft.
Liberalismens kalla och egoistiska sida lyser igenom när liberaler slår sig för bröstet och påstår sig vara humanister när de hävdar att de ”öppnar sina hjärtan” för människor från andra delar av världen, när det egentligen handlar om egenintresse. Ju fler och ju sämre utbildade migranter Sverige tar emot, desto hårdare kan man hålla svenska underklassen på mattan.
Globaliseringen har öppnat dammluckorna från 1800-talets utsugning. Migranterna används ogenerat som murbräcka för att hålla tillbaka alla dem som sliter inom industri, servicenäringar och inte minst inom välfärdstjänsterna.
Det är en utveckling som varken arbetarrörelsen eller socialkonservativa kan gå med på.
För den socialkonservative är svaret givet på vad som behöver ske. Den gränskontroll som införts tillfälligt måste permanentas. Asylinvandringen borde minimeras till dess att andelen utlandsfödda i landet minskat och utgör en mer historisk normal nivå. Kvotflyktingar ska tas emot, liksom arbetskraftsinvandring till kvalificerade bristyrken.
Här skiljer sig LO från SD genom att de förra inte medge att denna strama politik krävs för att LO:s egen samordning ska lyckas. Dagens Industri konstaterar under rubriken ”LO har inga lösningar på utanförskapet” och att ”det är oklart hur LO ska kunna leverera” den utveckling man vill se.
Skälet är att samtidens och framtidens ”klasskamp” inte står mellan låg- och högavlönade per se, utan mellan dem som värnar landets gemenskap och sammanhållning mot dem som vill slita sönder det genom låglönekonkurrens.
Migration är för Sverige idag vad löntagarfonder var för företagen igår. En migration av den omfattning som skett sedan tre årtionden flyttar på sikt ägandet över landet bort från dem som skapat det och förvaltat det till dem som hyllar andra för Sverige tidigare främmande kulturer som ofta inbegriper hedersvåld, klankultur, korruption och ekonomisk misär.
LO har satt ner ena foten, om rätten för svenska löntagare att erhålla rimliga löner, men inte den andra foten. Det gör att man står ostadigt. Man borde sätta ner också den andra foten.
Dick Erixon
2016-10-20