I DN-kultur erkänner EU-parlamentarikern Jasenko Selimovic, ”jag förstod hur lite jag kan om dessa människor”. Han fortsätter, ”vi har så svårt att förstå hur Brexit kan hända, hur Trump kan vinna, hur Sverigedemokraterna kan ha nästan 20 procent”.
Selimovic har besökt verkligheten, ett smutsigt stålverk i sydöstra Italien. Han tycker inte längre att attityden hos hans kompisar i de politiska och mediala etablissemangen håller. ”Beskrivningar som förekommer är i bästa fall komik, något man använder som skrattspegel. Haha, tänk Sara Palin vet inte var Alaska ligger! Hoho, tänk att Trump sa att. . . hi, hi, hi. Att förakta den andre så mycket är säkert självförhärligande, men egentligen är det bara sorgligt. Våra möjligheter till förståelse har blivit minimala.”
Därför är etablissemangen numera ständigt förvånade, skriver Selimovic och summerar:
Oförmögna att förstå logiken bakom dagens populism flyr vi till vårt ironiska skyddsrum och omringar oss med förakt mot det vi inte förstår.
En liknande analys gör journalisten David Blankenhorn i tidskriften American Interest. Han har rest genom amerikanska södern upp till Ohio för att möta dem som röstar på Trump. Han talar med folk på barer, hos frisören, i mataffären, i deras vardag.
– Jag litar inte på Hillary Clinton överhuvudtaget. Jag gillar vad Trump säger men han är så oberäknelig. Jag tror båda sidor är rädd för honom eftersom han inte är en del av etablissemanget.
Så du föredrar en anti-etablissemangskandidat?
– Ja. Självklart. Jag är trött på dom som inte får något gjort. De blir rika medan vi får lida. Jag är trött på det.
Andra han talar med ger många olika svar på samma tema.
– Jag tar en chans och röstar på Trump eftersom de andra ljugit för mig. Vad är det värsta som kan hända? Att han inte gör det han säger? Jag har sett det i mer än trettio år.
– Och jag gillar att han använder egna pengar i valkampanjen. Han tar inte mutor från vänster och höger.
– Jag gillar Trump eftersom han anställer massor med folk. Lagligt, olagligt, vilket som. Han anställer. Han har sett systemet från båda håll. Jag tror han vet hur det fungerar. Lobbyister har tagit över. Jag tror han är den mest oberoende politiker vi sett.
– Det är mycket jag inte gillar med honom. Jag litar inte på honom. Hur skulle man kunna lita på någon av dem? Men som jag ser det säger Trump åtminstone saker som måste sägas. Han vet att vi måste göra något åt migrationen. Och vi måste göra något åt det offentliga slöseriet.
Blankenhorn summerar:
Amerikanska låginkomsttagare misstror politiker, men inte rika personer. En majoritet av dem röstar inte på Trump för hans oförskämda uttalanden, utan trots dem.
De båda herrarna har blivit klokare efter besök ute i verkligheten, där politiker och proffstyckare aldrig rör sig och aldrig har respekterat.
Men skälet till att etablerade politikers förtroende faller som stenar är egentligen inte svårt att förstå. När dessa politiker dömer ut väljarkåren som fördomsfulla och inskränkta rasister skapar man en enorm polarisering. När medierna fyller på med hat mot människor som tycker vi ska ta hand om våra egna äldre hellre än att bekosta ett bättre liv för människor från Asien och Afrika, då slutar människor att lyssna på etablissemangen.
Svårare än så är det inte. Om de ”fina” föraktar de ”enkla”, då blir föraktet snart ömsesidigt. Amerikaner kan rösta på Trump för att ge etablissemangen en riktig käftsmäll. Svenskar kan rösta på SD för att erhålla en politik de känner igen sig i, en politik som gör rätt prioriteringar, som förstår vad den nya tiden kräver och politiker som inte sviker dem som inte läser Aftonbladets kultursida.
2016-10-04
Dick Erixon
Se mer: Blankenhorns reseskildring och Selimovic’s kulturartikel.