Populism i meningen att söka väljarkontakt kan inte vara fel. Däremot hotas demokratin när populism och slagord blir enda vägen därför att politikens beslutsprocesser blivit så byråkratiserade att ingen förstår hur beslut fattas.
Många förfäras över att nya, som man säger populistiska, partier har framgångar runt om i Europa. Då används ordet populism som en sorts motsats till seriös politik, det vill säga lättviktig men publikfriande politik.
Men jag vill hävda att populism i meningen att entusiasmera populationen, väljarna, kan vara något gott. De gamla partierna har förlorat kontakten med väljarkåren. Populism som tar folkets oro på allvar kan kanaliserar denna in i demokratin och vitalisera systemet. Populism i sig är per definition varken seriös eller oseriös.
Att vara emot öppna gränser ansågs till hösten 2015 vara oseriös och lättviktig populism i främlingsfientlighetens namn. Men sedan gjorde de gamla partierna helt om, och då visade det sig att det som stämplats som populism var den enda seriösa politiken. Man införde gränskontroll och övergick från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd.
Skälet? Det visade sig att det som föraktfullt kallats populism var mer förankrat i verkligheten än det som hade ansetts vara seriös politik.
Var det inte egentligen så att snacket om öppna gränser och ”öppna era hjärtan” i realiteten var den verkligt populistiskt lättviktiga politiken, medan kravet på gränskontroller var seriös politik? Politikerna ville framstå som alla goda gåvornas givare, de ville sjunga med änglarna, och offrade landet för sina egna narcissistiska behov av att få beröm av press och media.
Populism kan tolkas ur ytterligare ett annorlunda perspektiv än det vanliga. Jag börjar undra om inte politikens byråkratisering innebär att beslutsprocessen blir så svår och komplicerad att politiker hamnar i en populistisk återvändsgränd. Om det inte längre går att förklara verklighetens villkor, hur vinner man då sympatier annat än genom slagord och publikfrieri?
Denna tanke slog mig under debatten i Bromölla för två veckor sedan, mellan civilminister Ardalan Shekarabi (S) och Jimmie Åkesson (SD) om regeringens förslag till nya upphandlingsregler för offentlig sektor.
Dessa båda politiker tillhör landets bästa, men debatten hamnade ändå långt över huvudet på åhörarna. Jag tror inte många, inte heller journalister, förstod var skiljelinjen gick.
Båda var för att svenska löner och villkor ska gälla på svensk arbetsmarknad. Ändå var de i luven på varandra.
Shekarabi menade att riksdagen kan ställa krav på svenska löner och få ett slut på lönedumpning genom utländsk arbetskraft. ”Det är oerhört lätt att sätta stopp för detta”, sa han.
”Du kan inte lova att den utstationerade polska byggnadsarbetaren ska få samma lön som den svenska. Du får inte för pamparna i Bryssel”, kontrade Åkesson.
På ett sätt hade båda rätt. Deras skilda syn beror på att EU är splittrat. EU-kommissionen fick sitt ändringsförslag av utstationeringsdirektivet nedröstat för två år sidan. Men kommissionen lade i somras fram ett nytt förslag om ändring som ännu inte behandlats i EU-parlamentet.
Shekarabi utgick ifrån att det förut nedröstade förslaget, denna gång ska godkännas i EU. Åkesson utgick ifrån läget som det är, dvs att Laval-domen gäller och utstationerade arbetare från östra och södra Europa kan arbeta i Sverige med hemländernas lönenivåer.
Hur i hela fridens namn ska debattörer kunna klargöra detta i en debatt där man har replikskiften på några minuter?
Den som försöker förklara sådana invecklade beslutsprocesser har redan förlorat debatten. Folk hinner somna.
”Ni kör en rövare, EU kommer aldrig att tillåta detta. De skiter fullständigt i den svenska modellen”, sa Åkesson om Shekarabis utgångspunkt.
Men publiken hade ingen rimlig chans att avgöra om Åkesson eller Shekarabi hade mest rätt.
Därför blir även seriösa politiker tvungna att debattera med populistiska föresatser snarare än utifrån folkbildningsideal. De politiska beslutssystemen har blivit så invecklade, så snåriga och så byråkratiska att de inte längre är möjliga att förklara på ett enkelt sätt.
Jag tror detta är den verkliga drivkraften bakom den populistiska vågen i västerländsk samhällsdebatt. Varken politiker eller journalister kan längre begripligt förklara vad som händer. Då hemfaller man istället åt enkel retorik och slagord om de egna förslagens förträfflighet, utan att nämna alla om, men och villkor dessa förutsätter.
Också här är alltså Europeiska unionen ett hot mot demokrati och västerlandets värderingar. Om beslutsprocessen blir omöjlig att förklara, känner sig inte medborgarna delaktiga. Då urholkas demokratin. Och då blir proteströstning det enda logiska förhållningssättet.
Om populism är ett problem, och den oseriösa populismen är det, då måste det politiska systemet se till att de demokratiska beslutsprocesserna åter blir begripliga. Folket måste kunna se var, när och hur beslut fattas, för att kunna vara delaktiga.
Dick Erixon
2016-10-14