3   +   9   =  

På lördagkvällen firade 600 gäster 20-årsjubileum för SD-föreningen i Helsingborg. Det bjöds på mat, prat och musik. Jimmie Åkesson konstaterade att ”det är vi som är folkrörelsen nu”.

Referat av Dick Erixon

Helsingborgs Arena var iordningsställd till festlokal med scen och flera storbildsskärmar. De 60 borden var runda likt i ett amerikanskt ballroom. Biljetterna var slutsålda sedan en vecka.

– Stor festlokal för att fira en lokalförening, sa jag till Mattias Karlsson när vi hälsade.

– Ja, det har hänt mycket på de här 20 åren.

Jag hamnar vid en partimedlem från Bjuv, som likt mig i sin ungdom varit med i Centerns Ungdomsförbund, CUF. Fram till 1980-talet var CUF en dominerande kraft i Skåne. Men vi talade inte om gamla tider, utan om gårdagens debatt mellan Jimmie Åkesson och civilminister Shekarabi (S) i Bromölla. Var den ettriga retoriska stilen som Shekarabi använde bättre eller sämre än Åkessons mer resonerande samtalston? På plats vid utomhusscenen kändes säkert Shekarabi mer övertygande, men via internetvideo fungerade nog Åkessons stil bättre, resonerade vi.

Vid bordet satt också ett par som driver en handelsträdgård. Vi talade om att den lågprishandel som vuxit sig stor med exempelvis Kina håller på att ändras i takt med att kineserna kräver högre löner. Då kan produktionen flytta tillbaka. Också de märkliga EU-reglerna inom transportsektorn som gör att lastbilar från östra och södra Europa kan konkurrera genom att slippa följa svenska regler när de kör i Sverige. Varför ska de som strävar efter kvalitet och säkerhet missgynnas, och de oseriösa gynnas?

Överlag är de flera hundra festfirarna av alla åldrar, med en viss övervikt för övre medelåldern. Verklighetens folk, som Göran Hägglund kallade dem som arbetar och bär upp landet utan att uppmärksammas för det. Det är med respekt jag säger det: vanliga, normala människor. Skåningar, förvisso. Men gedigna sådana.

Festtalen till den 20-årsfirande föreningen i Helsingborg är informella med anekdoter från förr. Ett återkommande ord är ”flygbladsutdelning”. Folk tog semester för att dela ut Sverigedemokraternas flygblad, det enda sätt man hade för att nå ut. Man skrattade åt de högt ställda målen om att någon gång nå upp till tre mandat i kommunfullmäktige. I senaste valet fick man tio mandat och nästan 14.000 röster (16,3 procent) av väljarna.

Men något som urskiljer Helsingborg och utgör ett skäl till att firandet i just denna förening blivit så stort är att Helsingborg inte bara är en av de äldsta, mest välorganiserade lokalföreningarna inom SD. Det var också här som dagens partiledning ofta deltog i verksamheten i slutet på 1990-talet.

En manifestation på Helsingborgs betydelse för partiet var att efter de lokala ledarna, klev tre personer ur partiledningen upp på scenen – partiledaren Jimmie Åkesson, gruppledaren i riksdagen Mattias Karlsson och partisekreteraren Richard Jomshof. De berättade att de, även om de studerade i Lund, gärna åkte upp till Helsingborg för att delta i partiaktiviteter.

Det rådde dock viss oenighet om hur hårt firandet gått till på den tiden. Hade Jimmie Åkesson dansat i keps med älghorn eller inte?

En given fråga till de tre var hur det obetydliga partiet utan andra resurser än engagerade medlemmar kunde växa sig så stora att regeringspartiet Socialdemokraterna nu hellre söker debatter med Sverigedemokraterna än de borgerliga?

Det korta svaret är att partiet fått rätt i fråga efter fråga. De andra försöker anpassa sig till SD, men är det bara något de gör under väljaropinionens tvång just nu? Vill de så snart som möjligt återgå till den gamla politiken? Det finns bara en garant för att förhindra det. SD.

Jimmie Åkesson refererade till debatten han hade dagen innan med civilministern och kunde konstatera att den flera hundra personer stora publiken i Bromölla mitt på en fredag, var ungefär jämt fördelad mellan SD och S. Detta trots att LO organiserat bussning av S-sympatisörer från andra delar av Skåne.

– Det är vi som är folkrörelsen nu, konstaterade Åkesson.

Och det är svårt att säga emot honom. Vilket annat parti kan i en lokalförening utanför de tre storstäderna ordna en fest dit 600 kuvertbiljetter snabbt tar slut?

Efter det bytte Åkesson om. Både kläder och roll. Han intog scenen som en del av bandet ”Bedårande barn”, på klaviatur. Det mest politiska budskapet under kvällen kommer fram i låttexterna, som i ”Jag tänker be för Sverige”:

– Ser du alla män i maktens korridor som sliter åt sig fallskärmar och lämnar öppna sår.

– För kristendom är bara, ett vackert ideal, det är Sverige just i dag.

– Ser du inte våldet på gator och torg. Ta en titt på Malmö, Stockholm, och Göteborg.

Och hur var det med den mediala uppslutningen vid ett så pass stort event för det tredje största partiet? Pressansvarige Henrik Gustafsson hade en hård dag. Hur många journalister var på plats?

– Antalet? Noll.