Ansvaret för Sveriges intellektuella förfall, utfrysningen av oliktänkande och alla de missförhållanden som migrationspolitiken har fört med sig under den senaste tioårsperioden, kan fördelas mellan många individer. Men alla kollektiv har ledare, skriver Tomas Brandberg.
Nyligen bestämde jag mig för att välja ut de fem individer som bär störst ansvar för detta. Jag fokuserar inte på rödgröna extremister, de har aldrig varit mainstream i debatten, utan på ledande personer som svek det ansvar deras väljare gav dem.
Medlöparna är en stor och sorglig skara, karriärister (se mer) utnyttjade sin begåvning till att passa in i mönstret, trots att de visste bättre. Men här kommer några av dem som tog täten.
Bengt Westerberg, före detta partiledare för folkpartiet, kan vara en diffus figur för den som inte följde svensk politik på 80- och 90-talet. Han uppfattades under en period som en ganska teknokratisk och snudd på kylig högerpolitiker. Men med tiden blev han godhetsnarkoman och ledde hela mittfältet i svensk politik ned i det ”antirasistiska godhetsträsket”, där det fortfarande befinner sig. Han introducerade också politisk mobbing på den borgerliga sidan genom angreppen på Ny Demokrati och han förlänade dessutom genustramset stor legitimitet bland liberaler.
Westerberg saknade inte kompetens, det gör bara nästa person på min lista, men han utvecklade en högfärdig, självtillräcklig attityd som jag anser blev trendsättande bland socialliberala politiker. Sin egoism och avsaknad av moralisk kompass avslöjade han genom att plocka hem 68 tusen i månaden för sitt ordförandeskap för Röda Korset, vilket på intet sätt var en heltidssysselsättning.
Mona Sahlin har den allra senaste tiden en gång för alla avslöjats som just det hon en gång bedyrade att hon inte var, en fifflare. Slarv, lögner, uppenbar egennytta och allmän inkompetens har nu satt punkt för hennes karriär, men det tog märkligt nog tre decennier. Hon kom på 80-talet till en socialdemokratisk rörelse som bevarade vissa kvalitéer men lämnade efter sig en organisation bortom all räddning. Som tongivande partitopp under många år, rektor för SSU:s plantskola Bommersviks-akademien och som partiledare för Socialdemokraterna 2007-2011 personifierar hon socialdemokratins identitetspolitik och det hysteriska tonläget gentemot alla som motsatte sig den totalliberala migrationspolitiken.
Jag tror att Sahlin innerst inne ville väl. Hon utvecklade inte samma megalomani som nästa person på listan och hon ansåg troligen att hon var värd alla förmåner hon beviljade sig själv. Borde vi kanske vara milda mot en person som leddes vilse tidigt i livet och som än idag förmodligen inte förstår samhället ordentligt? Jag vet inte, det jag vet är att hon fick oerhört många människor med sig i sina villfarelser och att hon inte drog sig för att grovt förolämpa personer som inte tyckte som hon själv.
Fredrik Reinfeldt bar många människors förväntningar på sina axlar när han 2006 avslutade tolv års socialdemokratisk hegemoni. Och jag anser att han fram till denna punkt gjorde vissa saker rätt. Men hans överdrivna taktiserande och oförmåga att hantera den uppvaknande sverigedemokratiska rörelsen ledde honom i famnen på migrationsextremisterna i Miljöpartiet. På grund av en förvriden självbild som ofelbar strateg kunde han sedan aldrig erkänna att detta var ett katastrofalt misstag, utan körde foten ännu längre ner i rävsaxen. Reinfeldts ansvar för migrationskollapsen 2011-2015 är så uppenbart att det inte behöver diskuteras närmare och han aspirerar på en topplacering på denna lista.
Reinfeldts positiva arv utgörs av den så kallade ”arbetslinjen”, vilket tyvärr fick en parodisk klang när han trots fantastiska intäkter i sitt företag själv tog ut en full fallskärm på nästan två miljoner på skattebetalarnas bekostnad. Och då hade faktiskt lämnat sin post liksom en kapten som satte sig i livbåten medan skeppet sjönk.
Stefan Löfvens plats på denna lista var inte helt given. För det första kan man diskutera om han är en ledare eller bara ett offer för omständigheterna, för det andra blev han den som under galgen lade om kursen i migrationspolitiken. Men det hjälps inte. Han vägrade ta ansvar under den kritiska perioden från hösten 2014 till hösten 2015 och han har ytterligare vulgariserat och fördummat det politiska samtalet, vilket fortgår än idag. Han utnyttjar dessutom sin förlängda arm LO till att göra hela fackföreningsrörelsen till ett sorts Stasi-light, som i detta nu lägger stor kraft på att smutskasta och frysa ut meningsmotståndare på många arbetsplatser.
Listan slutar där det hela började, med Olof Palme. Ingen annan politiker kastar långvarigt sin skugga över svensk politik på samma sätt som Olof Palme och det faktum att han blev mördad har försvårat en nykter diskussion om hans politiska gärning. Jag tillstår utan omsvep att han var oerhört begåvad och kanske Sveriges främste retoriker genom tiderna. Det fanns dock flera stora problem med Palme. Han led av en socialistisk övertygelse och han var alltför duktig på personangrepp. Men det värsta var kanske att Sverige aldrig var så viktigt för honom. Han brydde sig om världen och sig själv, oklart i vilken ordning.
Det här är ett arv som Sverige aldrig har gjort upp med ordentligt. Vi tror att vi måste skämmas om vi för ett ögonblick får för oss att vårt land är till för oss själva, vilket går tillbaka till Palmes retorik om ”internationell solidaritet”. Att vi helt enkelt inte kan frälsa världen och många gånger har gjort större skada än nytta när vi har försökt betyder inte så mycket, det är känslan som räknas. Det folk oftast inte förstår är att han hade en mycket pragmatisk ådra, som inte sken igenom i hans retorik. Att han till exempel skulle ha varit anhängare av oreglerad invandring är en direkt missuppfattning. Alltså tror jag att Palme gör större skada som martyr och legend än han gjorde i livet.
Som ni ser har rötan trängt in både från höger och vänster, vilket förlamade politiken under många år. Jag vill om tjugo år kunna skriva en krönika om fem politiker som räddade Sverige. Redan nu finns ett par mycket starka kandidater, men flera platser är lediga. Det är hög tid att kliva fram.
Tomas Brandberg