Försöket att definiera ut Sverigedemokraterna från debatten har aldrig baserats på någon verklig rädsla för extremism, då skulle Vänsterpartiet sedan länge varit paria, skriver Simon O Pettersson.
Den senaste partiledardebatten satte åter fokus på Sverigedemokraternas förflutna. Statsministerns upprörda tal kan dock inte tas på allvar så länge inte Vänsterpartiets långt mycket värre historia fördöms i lika starka ordalag. I deras fall rör det sig inte om en enskild olämplig medlem, utan att man under lång tid fjärrstyrts av en av världshistoriens värsta folkmördarregimer.
SD:s förflutna har kommit på tal igen. Statsministern Stefan Löfvén tappade i senaste partiledaren alla begränsningar och använde till och med ordet ”nazistiskt” om partiet. Han var tvungen att backa och i stället hävda att han åsyftat partiets rötter. Om denna anklagelse någonsin konkretiseras brukar det röra sig om någon enskild olämplig medlem eller om en ”svans” vid demonstrationer på 90-talet.
Dessa vaga anklagelser om ”brunt förflutet” skall vägas mot Vänsterpartiets mycket väldokumenterade historia av långt värre karaktär. Regeringen baserar ändå sitt stöd på detta parti.
Det finns anledning att rekapitulera denna historia, då detta ofta reduceras till en vag floskel om ett kommunistiskt förflutet. Detta trots att denna historia är mycket väl belyst och för våra äldsta till och med torde finnas aktuell i minnet.
Åtskilligt finns skrivet, till exempel av den nyss avlidne folkupplysaren Kjell Albin Abrahamsson, men jag har här framförallt byggt på Rysslandskännaren och journalisten Staffan Skotts Liken i garderoben (1991).
Vänsterpartiet grundades under namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti 1917, efter en utbrytning från socialdemokratin. Något särskilt socialdemokratiskt parti blev det dock inte. Redan 1919 anslöt man sig till Sovjetstyrda Komintern, vilket gjorde att man inte ens i formellt avseende var självständiga, utan fjärrstyrt från Sovjet. Jämlikt detta kallade man sig efter 1921 Sveriges kommunistiska parti (SKP), ett typiskt namn för satellitpartier av denna typ. Man behövde nu inte längre ens ha ett eget program, utan använde helt enkelt Kominterns. Alla mer moderata medlemmar uteslöts eller lämnade självmant (flera återupptogs i Socialdemokraterna).
På detta sätt skulle det fortgå ända fram till 1943, då Komintern upplöstes. När Josef Stalin utförde sina värsta massakrer eller när han lät miljoner ukrainare svälta ihjäl, var alltså det parti som nu kallas Vänsterpartiet hans marionett. Det är svårt att tänka sig att något parti, som varit fjärrstyrt av Nazi-Tyskland skulle kunna utgöra regeringsunderlag (de mer självständiga svenska nazistpartierna har varit fullständigt marginaliserade efter kriget). Varför tillämpas inte samma princip i fallet Sovjet?
Att kommunistpartiets lojalitet var obrottslig visade sig inte minst, när Finska Vinterkriget utbröt 1939-1940, i och med att Sovjetunionen anföll Finland. I partiorganet Ny Dag, numera en självständig publikation, togs den sovjetiske angriparen konsekvent i försvar. Detta också av den senare partiledaren C H Hermansson som fram till hans nyligen timade död har hyllats av Vänsterpartiet.
Exemplet Hermansson visar att Vänsterpartiet ännu i dag har svårigheter att hantera sitt förflutna. Att man inte gjorde sig av med ordet kommunism i partinamnet förrän 1990 och att den tidigare partiledaren Lars Ohly länge använde ordet som partibeteckning är andra indikationer. Faktum är att Vänsterpartiet aldrig på ett tydligt sätt gjort upp med sin historia, och att deras avståndstagande från extremism är långt mindre tydligt än Sverigedemokraternas. Förnyelsen från 60-talet och framåt har aldrig inneburit något fullständigt brott.
Självklart har Löfvén alla möjligheter att känna till allt detta. Även om han bara är en enkel svetsare till professionen, står oändliga utredningsresurser till hans förfogande. Men det handlar inte om detta. Försöket att definiera ut SD från debatten har aldrig baserats på någon verklig rädsla för extremism, då skulle V sedan länge varit paria.
Försöken att brunsmeta SD handlar om ett maktoligopols ovilja mot konkurrens. Svårare än så är det inte.
Simon O. Pettersson