Det är modigt av Karl Dunér att för Dramaten sätta upp Aiskylos pjäs Den Fjättrade Prometheus. Det är ett i sanning gripande stoff, skriver Simon O Pettersson.
Den klassiska grekiska dramatiken befinner sig i den västerländska litteraturens centrum, den läses vid litteraturkurser och kommer ständigt i nyöversättningar. Ändå är det inte så ofta den sätts upp. Man inser svårigheterna.
Den handlingsorienterade nutiden har svårare för antikens mer stilla storhet. I stället för handlingen är det i allmänhet den poetiska texten som står i centrum, vilken dessutom ofta, också i översättning, kräver en del bakgrundskunskap för att förstå.
Karl Dunér är dock en modig man och har för Dramatens räkning satt upp Aiskylos (ca. 525-456 f.Kr.) pjäs Den fjättrade Prometheus, som hade urpremiär i Athen på 400-talet före Kristus.
Svårigheterna verkar dock ha insetts, såtillvida att pjäsen börjar med en lång förklaring av körledarinnan, som beskriver pjäsens tillkomst och historiska omständigheter. Körledarinnan återkommer vid flera tillfällen med sådana metakommentarer, vilket ger det hela en lätt didaktisk ton, samtidigt som det skapar en viss distans till verket – som om det vore fråga om ett kåserande föredrag över pjäsen.
Den fjättrade Prometheus är andra delen av en trilogi, där de andra två delarna utgörs av Prometheus eldbäraren och Den befriade Prometheus. Alla skrevs sannolikt i slutet av Aiskylos levnad. Av de två senare återstår bara fragment, men Dunér låter också dessa få en plats här, genom att återge några av dessa fragment, beledsagade av körledarinnans kommentarer. Det är stämningsskapande, men blir i vissa fall litet komiskt i sin rumphuggna form – eventuellt en lättsam drift med filologin. Några mycket korta fragment återges till och med på originalspråket.
Den första delen handlade förmodligen om hur Prometheus gav människorna kunskapen om elden – en kunskap som var förbehållen gudarna. För detta straffas han nu i denna andra del av trilogin, där han ligger, vid en klippa i Skytien, fjättrad på uppdrag av Zeus och beklagar sina öden.
Fjättrandet verkställs av Hefaistos, hantverkaren, som i motsats till Prometheus använder sina kunskaper, för att tjäna allhärskaren Zeus. Ännu fastare än den ändå något tvehågsne Hefaistos står underhuggarna Makt och Våld i Zeus såld. Prometheus uppsöks sedan av olika personer och väsen, som diskuterar hans öde med honom. De representerar olika inställningar och perspektiv.
Okeanos havsguden vill få honom att ödmjuka sig. Io, som irrar världen runt jagad av en brons, har drabbats av ett lika hemskt öde. Hermes, gudarnas budbärare, försöker avtvinga honom hans hemlighet, vem som hotar Zeus.
Poängen i dramat består av diskussionen emellan de olika personerna, som berör sådana grundläggande teman som kunskap, frihet och makt.
Prometheus har blivit en symbol för allehanda rebeller och himlastormare genom tiderna. Han, symbolen för den faustiska upptäckaranden, som satte sig upp mot gudarna, för att sprida kunskapen till människorna. Inte minst romantikerna lockades av denna gestalt. Ändå är det ingen entydig gestalt.
Han får lida svårt för sin upprorsvilja; kanske måste man se det som en form av högmod. Men han har ett trumfkort, hans kunskap om världen vill till och med Zeus få del av, ty bara Prometheus vet vem som hotar Zeus makt, och kanske är det till sist det som skall rädda honom. En försoning sker sannolikt i den bara i fragment bevarade sista delen.
Det är ett i sanning gripande stoff. Dunér skall ha en stor eloge för att han lyckats göra det levande.
Man kan emellertid diskutera många detaljer. Scenografin är tämligen avskalad, men fungerar väl; någon större historisk autenticitet eftersträvar den dock inte. Mer diskutabelt är att stora delar av texten sjungs till tonerna av Schubert. Eventuellt är det ett försök att finna en funktionell ekvivalent till det antika dramat, som också framfördes till musik. Det fungerar dock inte alltid så bra, i vissa fall bryter de andra konnotationer som Schuberts musik ger mot texten.
Skådespelarinsatserna var på det hela taget bra. En särskilt stark insats gjorde Torkel Pettersson i rollen som Prometheus.
Att den spelades i ett stycke utan paus fungerade också bra, och gjorde upplevelsen mera intensiv (men kan förstås förstöra upplevelsen för dem vars blåsa är under tryck). Texten utgår från Jan Stolpe och Lars-Håkan Svenssons nyöversättning, som jag tycker lägger sig på för låg stilnivå, för att översätta Aiskylos högstämda konstspråk, men en sådan förenkling verkar vara legio numera, vad gäller nyöversättningar av äldre litteratur.
Småinvändningar kan alltid resas, men sammantaget är det en stor teaterupplevelse. Det visar att det klassiska grekiska dramat ännu med framgång kan sättas upp i vår tid.
Simon O. Pettersson
Se mer: Dramaten