För väst var islams guldålder när vetenskapsmän och fritänkare fick inflytande, men för muslimska lärde är islams guldålder den första tiden då Guds lagar styrde och det heliga kriget gav segrar över de otrogna. Mohamed Omar visar de dramatiska skillnaderna på hur guldålder uttolkas.
Både muslimer och västerlänningar talar ibland om ”islams guldålder” eller ”islams storhetstid”. De använder samma ord men menar olika saker. Västerlänningar syftar på en period i muslimernas historia då vetenskapsmän, fritänkare och kättare på vissa håll kunde uttrycka sina tankar, framför allt från 800-talet och fram till mongolernas erövring av Bagdad 1258, medan muslimerna syftar på islams tidigaste historia under profeten Muhammed och de fyra ”rättledda” kalifernas teokratiska styre. Man ser detta som ett utopiskt samhälle där Guds lagar rådde och muslimer satte livet efter döden före livet i världen och jihad, det heliga kriget, gav dem seger efter seger mot de otrogna.
Frågan är om det som västerlänningar tänker på när de talar om ”islams storhetstid” var så islamiskt egentligen. Muslimernas framgångar inom vetenskap, ingenjörskonst och byråkrati byggde framför allt på kunskaper man tagit från de erövrade, otrogna folken.
Det fanns en och annan arabisk filosof som lånade tankar av grekerna, men dessa var illa sedda och sågs som kättare. Arabiska filosofer som Avicenna (980-1037) och Averroës (1126-1198), som uppskattas av västerlänningar, betraktas fortfarande generellt som kättare och rentav som icke-muslimer av islams lärde.
Avicenna, som egentligen hette Ibn Sina, förnekade kroppens uppståndelse och Averroës, som egentligen hette Ibn Rushd, menade att världen var evig. Dessa tankar står helt i strid med profeten Muhammeds läror och dessa filosofer kan svårligen ses som ”goda muslimer”. I Nordisk familjeboks förklaring av arabisk litteratur kan man läsa:
”Den egentliga filosofiska spekulationen, som ledde sitt upphof från öfversättningar från grekiskan – Huneins (d. 873) öfversättningar af Aristoteles och Platon öfvergingo sedermera både i den hebreiska och medeltida latinska litteraturen – var därför en mer exotisk företeelse och liksom några andra profana vetenskaper af större betydelse för Europa än för araberna själfva.”
Det talas ofta om hur araberna räddade den antika kulturen genom sina översättningar. Men man översatte helst inte drama och poesi (definitivt inga komedier!) utan skrifter man trodde sig ha nytta av, framför allt geografi, medicin och matematik. Det var huvudsakligen sekulära drivkrafter, som behovet av hälsovård, konstruktion, handel och samhällsorganisering, som motiverade översättningarna och kunskapssökandet, och de gick an så länge skrifterna inte ansågs stå i motsättning till islams läror. Så att kalla denna verksamhet islamisk är inte riktigt. Många, vissa säger de flesta, översättare var inte heller muslimer utan judar och kristna. Den i Nordisk familjebok nämnde Hunein ibn Ishaq (809-873), som översatte flera grekiska texter om medicin till arabiska, var kristen.
Och samtidigt som muslimer tog till sig av nyttiga kunskaper förstörde de sådant som de uppfattade som hädiskt och antiislamiskt, som tempel, statyer och litteratur. Persien, Egypten och Indien utsattes för en fruktansvärd kulturförstörelse.
Muslimerna ska under medeltiden ha byggt toleranta samhällen medan de kristna européerna mest ville ut på korståg för att döda hedningar. Den bilden stämmer inte; muslimerna erövrade hela Mellanöstern och Nordafrika, kristna länder som nu islamiserades, och korstågen tillkom som en reaktion för att återta Jerusalem och skydda kristna pilgrimer. I Koranen och i Muhammeds lära är påbudet om jihad, det heliga kriget för att utbreda islams styre, tydligt utsatt. Något liknande finns inte i Jesu lära.
Det som västerlänningar kallar ”islams storhetstid” gick under 1258 då de vildsinta mongolerna erövrade Bagdad, säte för det abbasidiska kalifatet. Men intellektuellt krossades den av Imam Al-Ghazali, känd i väst som Algazelus (1058-1111), en islamisk lärd som kastade ut det grekiska tänkandet och befäste den islamiska ortodoxin på Koranen och Muhammeds grund.
Ghazali lämnade sitt liv som lärare vid Nizamiyah-universitetet i Bagdad och sökte istället Gud genom självspäkelse, böner och umgänge med fromma män. Han ägnade tio år åt att resa, först till Mecka, sedan till Jerusalem, Damaskus och Kairo, tills han slutligen återvände till Bagdad. Hans upplevelser och tankar under dessa resor ligger till grund för hans mest kända verk: Ihya ‘Ulum al-Din (”Återupplivandet av religionens vetenskaper”). Han hade nu gått från att vara en lärare till att bli en predikant. Han föraktade världen och kallade människor till Gud och det kommande, eviga livet.
I sin bok Filosofernas sammanbrott visar Ghazali att filosofernas tankar strider mot Koranen och Muhammeds läror och därför bör förkastas. Han sätter upp ett av filosofernas påståenden och mot det sätter han koranverser och yttranden av Muhammed. Det är allt som behövs för att nedgöra filosoferna, att Koranen är sann och Muhammed talar sanning är självklarheter. Det behövs inget filosoferande, profeten Muhammed har kommit med allt människan behöver för sin frälsning. Filosofin är onödig, och faktiskt också farlig då den kan leda på villovägar.
Ghazali beundras än idag av islams lärde för sin kamp mot den grekiska filosofin och försvar av islams ortodoxi. Att hans försvar blev så lyckat, inte i intellektuell mening men i inflytande, är en av islamvärldens stora olyckor. Jag har skummat igenom en del av hans skrifter i engelsk översättning men inte hittat några bevis för Guds existens eller Muhammeds profetskap. Tror inte att jag kommer att hitta dem även om jag skulle läsa noggrant nästa gång.
I en artikel på en svensk, islamisk sajt som drivs av Ghazali-institutet, kan man läsa att dagens muslimer bör hämta inspiration av Ghazali i sin kamp mot västerländskt inflytande:
“Idag kämpar islam med det västerländska inflytandet, liksom det en gång kämpade med den grekiska filosofin. Vår tro och vårt andliga liv är på väg att urholkas och förlora i djup och skärpa. Nu som då finns ett behov av att ‘återuppliva religionens vetenskaper’. Den som fördjupar sig i Al- Ghazalis arbeten kommer där att finna många konstruktiva upplslag för att ta den uppgiften i angrepp.”
Medan kristna skolastiska teologer är helt döda i väst och framför allt studeras av idéhistoriker är islams medeltida teologer i högsta grad levande. Den stora pågående salafistiska väckelsen, återgången till urislam, bygger till stor del på Ibn Taymiyya, en teolog från 1300-talet. Han citeras flitigt av både Al-Qaida och Islamiska staten, men också av Muslimska brödraskapet och av de salafister som ägnar sig mer åt mission än terrorism.
Så är Ghazali verkligen orsaken till att muslimerna slutade tänka? Efter 1400-talet framträdde ju inga betydande tänkare i islamvärlden. Det har inte gjorts några upptäckter på fem hundra år och det som finns av vetenskap har de tagit av väst. Majoriteten av världens muslimer tror hellre på Koranens berättelse om Adam och Eva än på den vetenskapliga evolutionsläran.
En anledning till förfallet är att den islamiska ortodoxin besegrade filosoferna, ja, uppenbarelsen kväste förnuftet. Här måste en del av skulden läggas på Ghazali, men jag tror att om han inte hade gett sig på filosoferna med Koranen i högsta hugg hade någon annan gjort det.
Massorna hämtade, då som nu, sin världsbild i moskéerna och hos de islamiska, ortodoxa lärda som oförtröttligt förkunnade Koranens budskap. Som det så riktigt konstateras i Nordisk familjeboks förklaring av arabisk litteratur: “Kitab Allah (Guds bok) är inom islam i vida högre grad än inom något annat trossamfund allt vetandes källa.”
Den sunda västerländska självkritiken slår ibland över i ett osunt självhat där man nästan desperat söker efter möjligheter att förhärliga andra kulturer. Därav talet om “islams storhetstid”, en tid till vars främsta förtjänster hör ett oislamiskt filosoferande som förkastas av islams egna lärda.
Mohamed Omar