Kvinnor i offentlig sektor och i många serviceyrken drabbas av allt större arbetsbörda, sämre löneutveckling och sämre offentlig service åt dem själva. Många kvinnor börjar inse att de är förlorare i vår tid, skriver Tomas Brandberg.
Det är inte en åsikt att kön spelar roll i politiken, det är ett faktum. I valet 2014 hade Sverigedemokraterna en stark överrepresentation av män och bland partiets så kallade kärnväljare var männen dubbelt så många som kvinnorna. Jag tillägger att dessa SD-röstande kvinnor ofta verkade hålla lite låg profil.
Män kommer att vara överrepresenterade bland SD:s väljare även 2018, men gruppen SD-röstande kvinnor kommer att växa mer dramatiskt. Och tystandens dagar är förbi, många av dessa damer uttrycker helt öppet sin besvikelse över samhällets tillstånd. När män uttrycker sin frustration brukar man föraktfullt och nedlåtande vifta bord det och antyda att de borde ha ansträngt sig mer eller gjort klokare val i livet. Så förhåller man sig oftast inte till arga kvinnor, så kom inte och säg att kön inte spelar roll.
Det är alltid problematiskt att förklara en grupps beteende, eftersom man måste generalisera. Men jag tror att Sverigedemokraternas fokus på migration och ekonomi tidigare inte attraherade kvinnor, generellt sett. Men mycket har hänt på två år.
Framför allt börjar många kvinnor att inse att de är förlorare i den pågående samhällsutvecklingen och att makthavarna trots en svada av vackra ord har svikit dem. Kvinnor i offentlig sektor och många serviceyrken drabbas av allt större arbetsbörda, sämre löneutveckling, sämre offentlig service åt dem själva och snart också högre skatter. Många arbetsplatser i kommuner och landsting är satta under stor press och det blir förstås värre när folk säger upp sig. Martyrerna – påfallande ofta just kvinnor – kämpar vidare av lojalitet men får ingen tacksamhet tillbaka från samhället. Till på köpet ligger den här gruppen definitivt i riskzonen att blir fattigpensionärer, vilket är resultatet av den feministiska politiken i praktiken.
Nu är jag inte så mycket för könskamp, men jag känner att något är oändligt fel när välavlönade (manliga) publicister, politiker och fackpampar anser att lågavlönade (kvinnliga) offentliganställda ska vara solidariska med ensamkommande män som utger sig för att vara barn. Och den som inte ser bristen på jämställdhet i islamiserade förorter tittar antingen bort eller är direkt förståndshämmad.
Den som kanaliserar sin ilska politiskt kan förstås gå vänsterut till Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ, men enligt sammanvägda opinionsmätningar har Vänsterpartiet bara gått framåt ett par procentenheter medan Feministiskt initiativ står still eller backar. Problemet med dessa partier är att de vill ha mer av det som tog oss hit i form av hög asylmigration, höga skatter och höga trösklar in till arbetsmarknaden.
Återstår Sverigedemokraterna. Partiet har varit och är fortfarande tabu på många kvinnligt dominerade arbetsplatser. Men jag råkar veta att det bubblar och det bubblar rejält. Folk är arga helt enkelt. I sjukvården och i kommunerna ser man ju också med egna ögon att migrationen ger upphov till mycket mer arbete och tränger undan andra behov. Försök dölja det för en socialarbetare eller en sjuksköterska. I allvarliga fall drabbas man dessutom av hot och trakasserier.
Många kvinnor prioriterar inte ekonomiska argument, men trygghet och personlig integritet på allmän plats en helt annan sak. Som ett led i sin asylaktivism gör media sitt bästa för att tona ned problemen med sexuella ofredanden som vi kan förknippa med närvaron av tiotusentals vilsna, sysslolösa, nyanlända män. Men när man själv eller någon närstående drabbas spelar det inte så står roll vad som står i tidningen. Här ligger ju också vänsterfeministernas hyckleri i öppen dager, eftersom de antingen förtiger, banaliserar eller relativiserar sexuella övergrepp som begås av asylmigranter.
I slutändan vill jag se en politik som är bra för vanliga kvinnor – och män. Karriärlystna liberaler och socialister blåser upp konflikten mellan könen för sina egna syften. Nu har de dessutom haft makten så länge vi kan minnas. Hur blev det egentligen?
Alla gör sina egna politiska val, men jag anser att socialkonservatism borde vara en utmärkt tillflyktsort för besvikna kvinnor likaväl som för män. Och så kommer det att bli. Svenska värderingar och robust välfärdskärna i kombination med marknadstänkande i ekonomiska frågor förtjänar en bred väljarbas – och håller på att få det också …
Tomas Brandberg