Under årtionden har integration av migranter fungerat katastrofal illa. Kan problemet rättas till genom ett nytt perspektiv i riksdagens budgetarbete? Sverigedemokraterna anser det och ger kulturpolitiken en framskjutande plats i budgetmotionen för 2017.
De gamla partierna talar visserligen om vikten av jobb och utbildning, men det kan – om man kommer i arbete – ge integration på det individuella planet och främst inom en av samhällssfärerna, arbetsmarknaden. Som människor är vi så mycket mer än arbetskraft. Hur är det med integrationen in i den svenska samhällsgemenskapen? Om det säger de gamla partierna inte mycket.
Förklaringen är att partierna för inte så länge sedan ansåg att det var svenska folket som skulle integreras i migranternas kultur i lika hög grad som migranterna behövde bry sig om det svenska. På senare år har integrationsambitionerna haft en annan black om foten: etablissemangen har vägrat erkänna att det alls finns någon svensk kultur som migranter kan integreras in i.
Denna tomhet, denna värdenihilism där man inte erkänner varken specifika kulturella eller moralfilosofiska aspekter på att leva i ett nytt land, tar sig Sverigedemokraterna an i sin budgetmotion som presenterades på onsdagen.
”Vårt mål är att hela Sverige”, skriver man. Landet behöver samlas, medborgarskapet uppvärderas och medborgarandan stärkas. I det arbetet är kultur avgörande för att skapa stabilitet och tillit – mellan människor och till landets styrelse.
Att ”synliggöra och tillgängliggöra vårt gemensamma kulturarv” är centralt, anser partiet. Kunskap om kultur och historia skapar engagemang, leder till trygghet i mötet med andra kulturer och bidrar till ett starkare socialt kapital. ”Flera av våra insatser syftar till att knyta samman det som i ett kluvet land glider isär; invandrare och majoritetssamhälle, unga och äldre, stad och land, historia och framtid.”
Sverigedemokraterna vill använda en aktiv kulturpolitik för att värna de ”seder och bruk som tecknar bilden av vilka vi är”. Landskap, kulturmiljöer, artefakter och traditioner förmedlar bilden av Sverige och svenskheten – från äldre generationer till nu levande i förvaltande för morgondagens medborgare.
För att stärka invandrares integration i det svenska samhället lanserar Sverigedemokraterna något man kallar ”kulturlotsen” i mindre och medelstora kommuner och ”Sverigecenter” i storstädernas förorter och parallellsamhällen. Dessa ska marknadsföra olika lokala kulturyttringar och öka deras närvaro i samhället rent generellt, som inom skola och äldreomsorg, men också riktat till migranter. Ökad kännedom om ortens lokala kulturarv skapar möjligheten för nyanlända att knyta an till majoritetssamhället och för att generellt sett stärka den lokala identiteten och sammanhållningen.
Partiet jämför kulturlotsarna med de kulturråd Sverige har på ambassader i utlandet. Det finns behov av att förmedlar vad Sverige och den lokala orten har att erbjuda även på hemmaplan. Svensk kultur finns nämligen.
Sverigedemokraterna vill också inrätta en kulturarvsfond varigenom staten värdesätter den svenska nationens historia och kulturarv. Därmed skapas budgetmedlen för att bevara, vårda, levandegöra och sprida kunskap om fornlämningar, kulturlandskap och bebyggelse, bland annat genom ett ROT-avdrag öronmärkt för kulturhistoriska bebyggelsemiljöer.
Partiet förordar införandet av en nationell kulturkanon för landets skolor. En förteckning av landets viktigaste kulturella verk med särskild betydelse i den svenska historien och bilden av Sverige. Det gäller allt från musikaliska verk, litteratur, film, konst, teater och andra kulturformer. Man föreslår att denna kanon ska sammanställas under ledning av Statens kulturråd. En sådan kulturkanon, menar partiet, kan få stor betydelse, dels med tanke på ett ökat avstånd mellan unga och gamla, dels mot bakgrund av att så många invandrare har kommit till Sverige de senaste åren, utan någon kvalitativ kulturell introduktion.
För en statsbudget är detta verkligen ett annorlunda angreppssätt, som skiljer sig från de liberala och socialistiska uppfattningarna om vad ett samhälle är och borde vara. Att värna sammanhållning och gemensam identifikation är något annat än klasskamp, splittrande identitetspolitik eller egoism. Det är helt enkelt ett socialkonservativt perspektiv. Paradoxalt nog känns det väldigt nytt och fräscht. Men så lever vi också i paradoxernas tid.
Dick Erixon
2016-10-06